Studio Rymdklang – hur man gör musik till ett yrke

Text & Bild: Ulf Hjelting
Posted 3 månader sedan in Kultur, Musik, Nöje

Nollnitton online banner

De slog nästan igenom internationellt när de var två fjärdedelar av bandet User. Idag lever Fredrik Landh och Clas Olofsson på att vara frilansmusiker och de kompar i princip alla stora svenska artister.

 

Totally Örebro har träffat dem i studion på Nygatan.

– En återförening av User? Nej, kommer aldrig att hända. Vi är helt andra personer idag än vi var då och vi skulle inte fungera tillsammans i ett band igen, säger Fredrik Landh på frågan om det finns möjlighet för de fyra att återförenas.

Clas Olofsson nickar instämmande i det som Fredrik säger.

Vi befinner oss i studio Rymdklang för att prata om hur det är att arbeta som frilansmusiker och hur det är möjligt att livnära sig som sådan. På bordet till soffan i pentryt, som finns i anslutning till studion, står en kanna nybryggt kaffe. Stämningen är lugn och tillbakalutad – det är måndag morgon och ännu har inte så mycket hänt. Som frilansmusiker är det som mest att göra när andra yrkesgrupper är lediga. Onsdag till och med söndag brukar vara en vanlig arbetsvecka.

Fredrik Landh och Clas Olofsson? Vilka är det? För er som var med när Björnstugan fanns och när Rolle & Partajbandet spelade – ni har både sett och hört Fredrik och Clas spela. Idag hittas de bland kompmusikerna bakom kända svenska artister så som Jill Johnson, Brolle, Magnus Uggla och Tomas Ledin, för att nämna några.

– Om det går att livnära sig som frilansmusiker? Jo, det hoppas jag, säger Clas och ler och fortsätter:

– Allt handlar om att kunna leverera och har du väl fått första jobbet brukar det rulla på. Men det ställer en hel del krav på dig som musiker. Du ska vara ordentligt förberedd, inövad på det som går och klar för att spela.

Studio Rymdklang driver Fredrik Landh och Clas Olofsson tillsammans med Anders Moberg som startade studion i slutet av 1990-talet. Studion är basen för deras musicerande.

 

 

Men hur startade allt?

– För mig startade det med Musikskolan och slagverk. Jag var nio-tio år och jag minns att jag fick åka buss själv till lektionerna, säger Fredrik.

– Jag var 12 år och året var 1984. En kompis hade köpt en gitarr och jag blev helt såld. Det var då som man var syntare eller hårdrockare, men jag ville egentligen inte välja mellan dessa. Jag valde att börja spela gitarr. Distad gitarr var målet och jag började på Musikskolan, säger Clas.

 

Mellan åren 1997 och 2002 var de en del av Partajbandet. Det blev cirka 100 till 150 spelningar per år med det bandet och mer eller mindre som heltidsmusiker. De var med andra ord en stor del av epoken Björnstugan. Under en kort tid dubblerade Clas och Fredrik med att även vara med i User.

– Vi råkade ut för alla möjliga konstiga grejer. Bland annat blev vi stämda av en kanadensisk snubbe som sa sig ha rättigheten till namnet och även av ett svenskt band som kallade sig för Youser. Skivbolaget betalade 70 000 kronor för att vi skulle kunna använda namnet, men det beslöts trots det att vi skulle kalla oss för User of a common name.

När första singeln släpptes befann man sig mitt i den värsta nedladdningshysterin och den tilltänkta försäljning uteblev mer eller mindre. Det skivbolag de var kontrakterade på gick från tio anställda i samband med att de spelade in första plattan Freeway till nästan inga alls när platta nummer två skulle göras.

– Efter fem år bestod skivbolaget av en person som skötte deras backkatalog. Det gick utför väldigt fort.

Faktum är att User of a common name hade en större karriär i Japan än här i Sverige.

– Det finns faktiskt en halv outgiven platta som skivbolaget sitter på. Fyra låtar gavs ut i Japan och där gjorde vi även en live DVD. På konserterna var det mellan 300 och 400 personer, men till slut orkade ingen driva bandet framåt.

– Det är de som pallar med sånt här som blir artister.

 

Vad finns då i bagaget i form av utbildning. Vad kan ni falla tillbaka på om det här med att vara frilansmusiker skulle skita sig totalt?

– Ingenting…

Tystnaden infinner sig en stund med några långa tittar ner i kaffekopparna innan Fredrik tar till orda.

– Jag har fem poäng till att få ut en fil kand från universitetet. Jag läste där på 90-talet. Lite statskunskap och psykologi, men 1997 blev det för svårt att både studera och att spela mer eller mindre på heltid. Det blir väl att börja på McDonalds om jobben uteblir.

Clas harklar sig och ställer ner sin kaffekopp på bordet.

– Jag har en treårig ekonomisk gymnasieutbildning och efter det läste jag upp betygen på Komvux innan annat i form av Partajbandet dök upp.

Men det är långt, väldigt långt, till att Clas och Fredrik helt ska överge musiken. Särskilt som de kompar ”alla” kända svenska musiker.

 

Hur gör man då för att få jobb som frilansmusiker?

– Det handlar mycket om att spela med folk – det är det som ger ringar på vattnet. Och att inte tveka när någon säger ”ska du vara med och lira?”. Att spela mycket ger nästan oavsiktligt ett nätverk. Och så handlar det om att spela hela tiden.

 

Det här har gjort att Clas och Fredrik spelat tillsammans med svenska och även utländska artister som Jill Johnson, Martin Stenmarck, Brolle, Magnus Uggla, Tomas Ledin, Birdlegg och Bobby Woodruff.

– De roligaste? Det var nog att få spela med Jill på Wembley Arena. Det mest udda var att få kompa Samantha Fox under ett företagsevent med Petter Stordalen på Friends Arena. Hon var ännu kortare än vad jag trodde. Bonnie Tyler, James Blunt, Robin Campbell från UB40 – listan kan göras lång, påpekar Fredrik.

– Jag måste nog säga att när jag ersatte Tomas Ledins gitarrsnubbe som brutit fingret och fick uppträda på Rondo – det var kul. Då lirade jag från tisdag lunch till torsdag kväll.

 

Och Magnus Uggla?

– Jo, tre av fyra i bandet var från Örebro under förra turnén. Han brukade påannonsera oss som sin Örebroensemble. Rickard som spelar keyboard har lirat med honom i 15 år. Uggla är kalaskul att lira med. Det är hela tiden en massa pranks och galna upptåg. Uggla har även outtömlig lista på hits. 20 bra låtar är inte problem att plocka fram.

 

Hur är det möjligt att mata in 40 låtar i skallen inför en turné?

– Man får ackordsanalyser eller så kallade lead sheats på låtarna. Sedan är det självfallet så att det är lättare att lära sig låtar som man själv tycker om att spela.

 

Nu är frilansmusiken bara en del av Fredrik och Clas vardag. Den andra stavas studio Rymdklang.

– Jag skulle inte bara vilja spela. Det är faktiskt superjobbigt, men samtidigt kul, att åka på turné och spela, påpekar Fredrik.

– Det är roligt på olika sätt. I studion är det mer kreativt och stundens ingivelse. Allt kan hända i en studio. Här får man utlopp för alla galna idéer.

Vi går in i studiorummet. Ett par trummor står uppmickade. I ett hörn står några gitarrer i ett ställ. En backdropp ligger på golvet och i ett särskilt litet rum står ett gammalt piano. Några förstärkare står längs väggarna.

Clas går fram till en av gitarrerna – en Fender stratocaster.

– Tror det är en 70-talare. Lagom till pension får man väl sälja den, så man får mat på bordet.

 

Vad står då högst upp på önskelistan?

– Robert Plant, säger Fredrik. Ringer han är jag på på en gång. Ingen tvekan.

 

Clas tvekar lite innan svaret kommer.

–Att kunna spela in alla de projekt man har utan att behöva vända på slantarna.

(Visited 72 times, 1 visits today)

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

Nollnitton online

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.