I 22 år var Annica Lundström en framgångsrik klubbchef och vd på Örebro City Golf & CC. Som ung kvinna i en mansdominerad golfvärld tog hon över mitt i en finanskris i en klubb som hade problem med sitt varumärke och behövde hjälp till förändring. Nu leder Annica Vision 50/50. En jämställdhetssatsning och ett förändringsarbete inom svenska golfförbundet.
Solen lyser från en klar blå hösthimmel när jag kör in på parkeringsplatsen vid Örebro City Golf & Country Club ute vid Mosjös 18-hålsbana. Det blåser friskt och höstlöven virvlar omkring när jag tar mig ner mot klubbhuset. Några golfveteraner står och tränar puttar, bakom dem ligger Närkeslätten öppen med de blå bergen, Kilsbergen, i bakgrunden och ute på banan kämpar spelarna mot den hårda vinden.
Det är första gången jag är här och jag ska träffa Annica Lundström, relativt ny breddidrottschef på Svenska golfförbundet, förändringsledare för Vision 50/50, men även vice ordförande i Örebro läns Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna. Inne i klubbhuset rör hon sig vant och pratar med alla, inte konstigt efter att ha tillbringat 22 år i lokalerna. Annica frågar om jag vill ha kaffe men jag tackar nej, vi går istället och sätter oss i ett solvarmt mötesrum och drar för persiennerna för att stänga ute de ilskna strålarna.
Annica Lundström är en engagerad och driven person med flera lager i sin person och profession och man skulle kunna hitta infallsvinklar överallt för ett intressant samtal. Men jag är i Mosjös klubbhus för att primärt prata om jämställdhetsprojektet och klubbutvecklingsprogrammet Vision 50/50 som sjösattes i maj 2017. Ett arbete som enligt Annica handlar om balans, att män och kvinnor ska jobba tillsammans med dessa frågor.
– Jag får ofta frågan om Vision 50/50 står för 50 procent män och 50 procent kvinnor. Ja, det är vår strävan, skapar vi schyssta jämställda och inkluderande miljöer upplevs det attraktivare för alla. Arbetet leder dessutom ofta till nya insikter om andra minoriteter och diskrimineringsgrunder. Det ena ger det andra. Men utgångspunkten är jämställdhet. Punkt!
Hur ser arbetet med Vision 50/50 ut?
– 2014 började golfförbundet att jobba med den här frågan och valde att investera i den. Då tillträdde jag som nationell förändringsledare. Samtidigt var jag kvar i klubbarbetet för att jag ville det. Så från början var det ett halvtidsuppdrag. Tillsammans med forskare valde jag ut åtta pilotklubbar där vi gjorde ett djuplodat arbete med frågeställningen om vad som händer när man börjar jobba med de här frågorna. Det utmynnade i ett klubbutvecklingsprogram. Ett ledarskapsprogram som handlar om att skaffa sig kunskaper och insikter. Sen får man verktygen, mål, handlingsplan för att jobba med det.
Hur får man som klubb möjlighet att ta del av detta?
– Vi har erbjudit klubbarna att ta del av det här. Sen får man som klubb ansöka om att gå in i programmet med att vi går in med resurser i form av processtöd. För ska det till ett förändringsarbete så ska det också vara lite utmaningar i det här, att man går in och stör lite grann. Där kommer min roll in i projektet. Att hjälpa klubbarna på traven. För du behöver mycket stöttning i arbetet.
Är det många klubbar som jobbar med programmet just nu?
– Vi har idag ungefär 75 klubbar och distriktsförbund som är inne nu och går den här utbildningen. Som sedan kommer att leda till att de inleder ett förändringsarbete. Då ser vi hur viktigt det är med stödet. För då har vi infrastrukturerna därute, med klubbrådgivare som hjälper till att driva processen framåt. Och jag har en roll som övergripande ansvarig över det.
Vad gör du för att hålla kontakten med de inblandade?
– Jag åker runt två gånger om året. Anordnar inspirationskvällar, föreläsningar och workshops med både kunskapspåfyllning men också att bara få mötas och utbyta erfarenheter. Det är då vi bygger de här infrastrukturerna mot hållbarhet. Den är avgörande. Annars riskerar det att bli topp, va kul, nu kör vi… sen går det lite trögt och då behöver man fylla på med lite energi. Sen är det ju så att hela branschen måste ta ansvar för det här. Svenska golfförbundet, kansli, medarbetare, förbundsstyrelsen, PGA som är tränarkåren och så vidare.
Så alla ska ta del av den här utbildningen?
– Ja, och på så sätt så höjer vi hela branschens kunskap och insikt i de här frågorna. Men visst, på ett sätt måste du själv äga ditt utvecklingsarbete. Vi talar inte om vad du ska göra men vi hjälper dig att spana. Och vi ger dig verktygen och kunskapen. Det är då jag tror att det här kan få fäste. Men du behöver hela tiden ha någon som driver på. Och det är jag som har det nationella ansvaret att se till så att frågan hela tiden är på agendan.
Nu går du alltså in på ditt andra år i ditt Vision 50/50 arbete?
– Ja, nu mobiliserar vi också. Det här programmet som vi tagit fram är helt unikt för idrottsrörelsen generellt. Så det är många andra som är nyfikna på det. Jag har bland annat varit och hållit en föreläsning hos friidrottsförbundet.
Här tänker jag att Annica verkligen borde vara klippt och skuren för det här uppdraget med tanke på att hon kom in i golfens värld när hon fortfarande var under 30 år, en värld som var starkt mansdominerad precis som idrottsrörelsen generellt. En rörelse som är utvecklad av män för män, som hon uttrycker det.
– Det man behöver reflektera över är vad som händer i en sådan miljö som är så starkt förknippad utifrån ett kön. Där finns både möjligheter och utmaningar för en kvinna, men du måste klara av att anpassa dig till miljön annars är du borta direkt. Utifrån den minoritetssituationen så uppstår en massa saker som du måste förhålla dig till, parera, balansera, så att du inte åker ut.
Diplomati alltså?
– Ja, kanske är det de kvinnorna som klarar av att ta sig fram i det här. För du får inte gå över gränsen. En tolerans inför ett kvinnligt ledarskap är ju inte alls lika högt som utifrån ett manligt ledarskap.
Hur har du balanserat det? Din metod?
– När jag kom in som väldigt ung då var det mycket utsatt och jag tänker på att det var modigt av de här männen som vågade anställa mig som klubbchef i den här miljön. Men prestation har legat nära mig, jag har varit en prestationsinriktad person i hela mitt liv och det har nog bidragit till att jag byggde upp ett förtroende. Vi skapade bra saker i vårt arbetsklimat tillsammans. Det gjorde nog att jag blev framsläppt. Men fick också ett förtroende att utveckla och jag drivs av utveckling och det genererade i sin tur resultat.
Du visade att du hade kapacitet?
– Ja, men i grund och botten var det starka män som vågade ta steget, det är ändå ganska länge sedan nu.
Visst var Mosjö Golf & CC en ganska ung klubb på den tiden? Kan det ha påverkat? Att man var lite modigare, lite modernare?
– Vi var inne i en kris då. Mosjö Golf & CC bildades 1989. Den byggdes och stod färdig precis när finanskrisen kom. Så den här anläggningen som finns på Mosjö idag den byggdes egentligen 20 år för tidigt för hur det ser ut idag. Kolla på Lanna till exempel, det är en resort, mer av en multifunktionell anläggning. Men då fanns inte förutsättningarna. Och sen kom krisen som sagt. Man behövde en rekonstruktion och en annan typ av ledarskap. Varumärket var ganska lågt så man behövde en marknadsorienterad ledare i den utsatta situationen. Då valde man mig som kom in med ett annat perspektiv.
Om man tittar på andra golfklubbar i Sverige. Hur ser det ut då?
– Tittar man på hur det ser ut idag, motsvarande klubbchefer, då är det två av tio som är kvinnor. Ser vi på ledarskapet inom golfen generellt, ordförande i golfklubbar, så är det en av tio som är kvinnor. Tränarsidan är starkt dominerad av män, det ser vi i idrottsrörelsen generellt. De höga tränarpositionerna innehas nästan alltid av män.
Då ser man rätt tydligt vikten av det uppdrag du tagit åt dig med Vision 50/50
– Det klart att om vi vill ha till en förändring i det här då kan inte de som är avvikare vara de som driver utvecklingsarbetet. Det måste tas ansvar från de som är normen, det vill säga männen. De behöver kliva fram och äga jämställdhetsfrågan om vi ska få till en förändring.
För många år sedan har jag ett minne av Annica ifrån då jag besökte hennes kontor då hon drev en affärstidning vid Bromsplan tillsammans med två killar. Jag minns tydligt hur mål- och affärsinriktad hon var redan då med tydliga mål för sin verksamhet. Hon kan inte ha varit gammal då men det slår mig för att minnet är så pass tydligt.
– I efterhand har jag insett att jag är en ganska modig person samtidigt som jag är en trygg person. Jag gillar det här med utveckling och förändring samtidigt som jag är den här trygga personen. Inte heller är jag en sådan person som bara drar igång saker utan jag genomför dem också. Jag vill vara med i processen, jag gillar att vara med i processer, jag gillar processer mer än projekt. Är lite småallergisk mot projekt för dem börjar och slutar. Det är för många projekt som startar men som inte blir något av. När golfen tog upp den här jämställdhetsfrågan med Vision 50/50 då var jag väldigt tidigt ute med att säga; okej det är ett projekt, men prata inte om det som ett projekt. Det är ett förändringsarbete, en förändringsresa, som startar men som aldrig slutar.
Det är tufft eftersom det kommer in nya människor i verksamheterna hela tiden?
– Det måste vi hela tiden ha med oss. Att detta är långsiktigt. För om det här var enkla frågor att börja ändra strukturer och normer i samhället då skulle vi ha kommit bra mycket längre med frågorna än idag. Det krävs en stor portion tålamod.
Är det ledarskapet det hänger på som du tidigare nämnde?
– Ledarskapet är en av de viktigaste incitamenten i alla organisationer oavsett om det är idrottsrörelsen eller näringslivet eller det offentliga. Att du har ett ledarskap som är framåtsträvande och har koll på samtiden.
Går det att undvika den här utvecklingen så som samhället ser ut?
– Idag ifrågasätts det varför man ska jobba med det här. Är det ens lönsamt att jobba med jämställdhet? Säger vissa. Då tycker jag att man istället ska ställa sig frågan: Har man råd att inte jobba med de här frågorna om man nu är en idrottsklubb till exempel. Som är beroende av företagens pengar i form av samarbeten och partnerskap eller om vi kallar det sponsring. För idag är företagen så medvetna om de här frågorna. Jag var i Almedalen i somras. Social hållbarhet var på tapeten nästan överallt. Här menar jag att de som inte kan leva upp till det man lovar och skriver i värdegrunden. Om man inte kan påvisa att man jobbar aktivt med jämställdhet, då kommer inte företagen vilja samarbeta med dig i framtiden.
Har man sett det konkret någonstans?
– För några år sedan gjorde Atlas Copco, numer Epiroc, ett upprop tillsammans med några andra stora aktörer. Där man gick ut och sa: Kan man inte uppvisa att man jobbar med jämställdhet då kommer vi inte att vara med och knyta partnerskap. Vi ser också hur kommun efter kommun börjar gå in i ”gender budgeting” som det så fint heter. Det är också ett kravställande på en förening, då räcker det inte med att det står att man ska ha samma förutsättningar utan hur jobbar du med frågan. Jag tror att det kommer vara avgörande för vår existens framåt om du ska ha ett existensberättigande som klubb och förening.
Annica Lundström brinner verkligen när hon pratar om de här frågorna och jag drar mig till minnes en föreläsning i Tegelbruket där hon pratade om jämställdhet inom idrotten och den gjorde starkt intryck och var ett första frö för att få till den här intervjun. Det är en tuff uppgift hon tagit på sig men efter att ha pratat en dryg timma med henne så känner jag att är det någon som ska lyckas förflytta patriarkala berg så är det Annica. För det är som hon säger:
– Jag vill skapa förutsättningar för kommande generationer och förändra det här på sikt. Det var lite vad jag tänkte när jag fick frågan från förbundet att leda arbetet. Män väljer män. Det vet vi eftersom vi byggt mycket av vårt arbete kring evidensbaserad forskning. Vilket är viktigt då det inte går att diskutera med män om du inte har fakta. För då blir det subjektivt tyckande. En klok ledare ser till att omge sig med människor som inte är som än själv. Det är en nyckel. För du behöver få in olika perspektiv i de ofta homogena grupperna som har så trevligt och som tycker lika. Det skapar utveckling men också friktion och friktion är jobbigt och tråkigt och skapar dålig stämning. Men om man inte skapar en öppenhet och tillit i en grupp då är det svårt att utveckla den.
