Aspa herrgårds hemlighet


Posted 2013-04-06 in Näringsliv

Aspa herrgård bär på en hemlighet som många åtminstone i tanken känner till. Vi tog bilen för att undersöka saken och for genom E20 från Göteborg upp mot södra Närke till toppen av Vättern. Genom den trolska urskogen Tiveden vackert inbäddad mellan sjö och skog nåddes via små landsvägar slutmålet. Aspa herrgård med anor så långt tillbaka som till 1700-talet. Den ligger vid sidan om de stora vägarna men för den skull inte svår att hitta. Väl på plats är man både nära naturen och i en fantastisk kulturmiljö. Känslan att vara långt borta från stadens plikter dominerar.

 

Herrgården vilade sin Törnrosasömn under många år och det var först när TV-mannen Siewert Öholm och framlidna makan Ann-Britt tog över på 1990-talet som det började hända saker. De två förvandlade gården under sin tid till hotell med inriktning på högklassiskt kök och personligt bemötande. Allt inrett i klassisk engelsk stil, med öppna spisar, kristallkronor, äkta mattor och stora inglasade väggar. Det var nästan så man väntade att butlern Carson i Downton Abbey skulle ta emot.

Vi var bara ett par till denna tidiga kväll i den fina matsalen. Efter en utsökt måltid under Emilies betjäning började tröttheten smyga sig på. Lagom till kaffet var det två trötta par som såg fram emot att få linda in sig i lakanen. Vi bodde i annexet, rum nummer 16. Jag tyckte inte riktigt om blicken jag fick när jag tog emot rumsnyckeln. På vägen dit genom en lång korridor kom det plötsligt en kall vindpust, gardinen på ena väggen fladdrade till. Det var kanske inte så märkligt men inget fönster eller dörr var öppen. Jag funderade inte vidare på händelsen utan kom upp på rummet och somnade nästan bums. Dagen därpå var det en ny kvinna i receptionen. Kate från Manchester. När jag frågade efter Emilie för att tacka för gårdagen såg hon lite underlig ut.

– Emilie är inte här idag. Hon har lämnat all disk och skrivit en lapp där det står att hon, när hon höll på med avdukningen i går kväll, såg en svartklädd man i svart hatt komma in i matsalen. Hon blev så rädd att hon skrev lappen och rusade upp på sitt rum och låste dörren.

Nu tog nyfikenheten överhand. Att det spökar på gods och herrgårdar är allmänt känt men att det skulle spöka i de här gamla byggnaderna var nytt för mig. Kate berättar att när hon själv på väg upp till vårt rum för en tid sedan plötsligt stod öga med öga mot något grått som skyndade förbi.

– Jag blev så rädd att jag släppte brickan med glas och allt i trappan.

Jag tog kontakt med Siewert Öholm. Han säger:

Visst spökar det på Aspa. Ann-Britt hade en god kontakt med dem. Det var särskilt under arbetet på förmiddagarna som hon träffade på de olika väsen – bland annat Verner von Heidenstams föräldrar som för länge sedan ägde Aspa.

En promenad i det vackra men kyliga vädret skulle kanske skingra tankarna. Det blev en lång sådan i områdets trollskog med Vätterns vatten kluckande i närheten. Visst hoppades jag få möta någon gengångare eller annat väsen under kommande natt. Kvällen flöt precis som aftonen innan. Den behagliga tröttheten kom smygande men nu gällde det att se upp. Ska det bli spökjakt av går det inte att nicka till. Den stora herrgården med sina knarrande trappor och olika vrån var idealplats för andeväsen. Ut i den stora korridoren med sin dämpande kvällsbelysning. Jag går ut på trappan för att få uppfriskande luft.

Det är behagligt svalt. När jag går in i byggnaden igen hör jag oväntat hasande steg och ett knarrande, uppför trappan till andra våningen. Jag följer efter. Här uppe är allt nedsläckt. Ett dimlikt sken silar in genom fönstren. Av ljuden ingenting. Jag ser mig försiktigt omkring. Var det en villfarelse? När jag ändå är här uppe kan jag väl söka vidare. På ena väggen hänger det Heidenstamska porträttet som Öholm talade om. De ser bistra ut. Kanske stör jag friden. Jakten går vidare. Jag går ner i första våningen igen och går från det håll där receptionen ligger. In i ett hörn där en trappa finns mot en stängd och låst dörr. Då känner jag det igen. Kylan i nacken. När jag vänder mig om tycker jag mig se en fot och ett mörkt byxben passera in i matsalen igen. Snabbt några steg men matsalen är helt tom. Inte ens ett spår efter vår måltid som nyligen avslutats. Resignerat sätter jag mig i en skön fåtölj. Spöken visar sig inte på beställning.

Jag bestämmer mig för att återvända till annexet. Det är ändå över spöktimman. Väl uppe på rummet lägger jag mig i sängen för att sova. Precis innan sömnen infinner sig upplever jag en knackning på dörren. Det bryr jag mig inte om. Det får John Blund ta hand om.

(Visited 312 times, 1 visits today)
Nollnitton online banner

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

Skip to toolbar