Jason vill höra publikens berättelser

Text: Thomas Helsing Foto: Therese Öhrvall
Posted 2 veckor sedan in Kultur, Nöje

En droppe midnatt
Klubb Wah-wah-4

2016 släppte Jason ”Timbuktu” Diakité boken ”En droppe midnatt”. I den beskrev han sitt sökande efter sina rötter vilket tog honom, och läsaren, genom hans familjehistoria – från slaveriets USA till till folkhemmets Sverige. Det var en gripande berättelse om identitet, rasism och längtan efter tillhörighet som inte lämnade någon oberörd.

 

Två år senare är han ute på sista vändan med föreställningen baserad på boken, så vi ringde upp honom för att höra mer om vad som väntar när han kommer till Conventum kongress den 10 november.

 

Boken blev en succé och har berört många, hur har mottagandet av föreställningen varit?

– Bättre än jag någonsin kunde förvänta mig. Jag har gått ut i foajén efter föreställningarna och signerat böcker och det har varit många rörande möten med människor. Jag spelade föreställningen 25 kvällar i Stockholm och då kom det gamla kompisar och familjevänner som jag inte sett på länge. Många kom med egna berättelser om vad de varit med om och det var så vackert att få den responsen.

Utanförskap är en central del i Jasons berättelse och han berättar att de där mötena med andra i liknande situationer har hjälpt honom.

– Som barn kände jag mig väldigt ensam i mina egna tankar och hade frågor som ”var hör jag hemma?”. Nu när jag mött publiken så kan jag hälsa mitt barn-jag att ”du var aldrig ensam”.

 

Jason berättar att hans resa gått ut på att ta reda på vilka hans släktingar egentligen var. Hans farfar växte upp under fattiga förhållanden i den amerikanska södern på 1920-talet men lyckats bryta sig loss och etablerade ett respektabelt liv i stadsdelen Harlem i New York. Han fick jobb, köpte sig fina kläder och kunde leva ett respektabelt liv på en helt annan nivå än där han växte upp.

– Det blev en framgångssaga. Pappa gjorde sedan samma resa när han växte upp fast han såg Harlem som något han behövde komma bort från och hitta ett bättre liv. Och även fast jag aldrig var fattig som dem upplevde jag också att jag behövde ta mig bort. Men jag sökte mig istället tillbaka till deras rötter. Det var fint att få pussla ihop allt detta i boken, berättar han.

 

Resan tillbaka till rötterna har dragit upp både fina och mindre fina minnen, men han hade inte velat vara utan någon av dem.

– När man går tillbaka så här som jag gjort dyker minnen upp som fragment, eller skärvor, och när man sedan skriver och sätter ihop de här skärvorna så dyker det upp andra skärvor. Boken handlade mycket om svårigheten att få min pappa att öppna upp och prata om jobbiga saker. Men den handlade också om min barndom. Det har inte alltid varit kul att besöka alla minnen men det har varit viktigt och värdefullt.

 

Vad hoppas du att publiken tar med sig från föreställningen?

– Det är aldrig upp till mig, precis som det inte är upp till konstnären som målat en tavla. Som alltid ligger det i betraktarens ögon. Jag visste inte om det här skulle vara intressant för andra, det visste jag inte med boken heller. Men det finns något viktigt i att höra andras berättelser – och att få berätta själv. Även den mest främlingsfientlige person har kanske en vän med utländskt ursprung. Därför är det viktigt att berätta, för det är endast så vi lär oss att leva med varandra. Det kommer att bli intressant att möta publiken och höra om deras upplevelser efteråt.

 

(Visited 9 times, 1 visits today)
Nollnitton online banner

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

Skip to toolbar