Det var längesedan jag hörde någon säga orden ”jag har precis läst en fantastiskt intressant och roligt skriven bok om växter!” Faktum är att jag nog aldrig hört någon säga det. Fram till nu, när jag själv går runt mest hela tiden och tänker på ifall jag inte borde ställa mig i kö till en kolonilott ändå. Det vore ju faktiskt trevligt att kunna odla lite, skrota barfota i en pytteliten trädgård.
Anledningen till den här svårt ängsliga vurmen, från min sida, för växter och trädgård stavas Elin Unnes. Hon var länge en musikjournalist av rang som skrev för publikationer som VICE, PSL, Darling, Bon, Rodeo, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter. Ja, ni fattar. Inga blaskor direkt.
När Elin Unnes de senaste åren uppfunnit sig själv som en trädgård- och växtguru, som gjort det roligt med trädgårdslitteratur, gör hon det helt fantastiskt.
– Hela livet, så länge jag kan minnas, har jag varit intresserad av miljö och natur. Min pappa är skogsbonde och min mamma var grönavågare. De odlade tomater, örter och all vår potatis när jag var liten. På den tiden tyckte jag det var supertråkigt, nåt man hjälpte till med hemma för att man var tvungen. Då var jag bara intresserad av typ jordbruksfrågor, he he. Men strax innan jag fyllde 30 var det nåt som knäppte till i huvudet på mig och plötsligen var jag också intresserad av att odla min egen mat, precis som min mamma. Jag ställde mig i kö till en kolonilott och under de två-tre år det tog att få en lott läste jag allt jag kunde om odling, säger Elin.
Debuten kom 2014 med boken ”The Secret Gardener”, som handlar om Elins första kärlek – grönsaker. Nästa steg var att att släppa en bok om örter som fick namnet ”Herbariet”. Den tredje boken om odling, ”I odödliga odlares sällskap”, hyllades av Dagens Nyheter där Elin uppskattades för sitt ”punkigt poetiska anslag” i alternativa trädgårdssammanhang.
Det är ganska tydligt att du vill skapa någonting mer inom den klassiska trädgårdslitteraturen. En genre som varit torr som fnöske alldeles för länge har du ju skjutit liv i med berättarglädje och expertis. Varför tror du att genren stannat av så länge?
– Tack! Det är exakt det jag vill göra: berätta historier som också innehåller dumsäker fakta. Som att ge en valp medicin gömd i lite sylt, he he. Jag känner att jag står i stor skuld till de författare som väckte mitt eget intresse och gav mig medicin. Dolly Freed och John Seymour som skrivit självbiografier om självförsörjning, Lena Israelsson, och Ruth Stout som skrev om täckodling. Alla utom Lena skrev om odling på 70-talet eller tidigare, och jag tror att uppfattningen om hur tråkiga odlingsböcker är, eller till och med ska vara, bara speglar hur dötrist alla tyckte att odling var under 80- och 90-talet. När jag skrev The Secret Gardener kändes det som om jag försökte sammanfatta en nygammal, underjordisk rörelse som ser odlingen som nåt väldigt idealiskt – som att jag var del av ett hemligt gäng och att jag bara skrev ihop vårt gemensamma manifest.
I odödliga odlares sällskap (Natur och Kultur) finns ute i butik nu.
