I detta det Fredrik Reinfeldtska Sverige, lever och verkar Martin Luuk, denna den mest mytiska delen av Killinggänget, denna den evigt genistämplade est. Sida vid sida med Andres Lokko har han fått symbolisera ironins bakficka. Jag tycker mycket om Martin och så har det varit en tid nu.

Jag gick iväg för att lyssna på honom i höstas, när han satt mitt emot Tomas Andersson Wij i den sistnämndes talkshow på Teater Brunnsgatan 4. Luuk lade ut berättelsen om sig själv från ungdomen; hur han bodde med sin familj i Los Angeles under de mest formande uppväxtåren. Han pratade om sig själv som ett fullständigt freak som hittade sin väg utanför det samhälleliga. Pop och rock ”räddade honom”. Som det heter när bästa vännen blir musik, film, eller vad det än må vara som håller en i handen när samhället inte gör det.

Jag känner för Martin och vad han gjort i sitt liv. Jag känner att han behövs när han sitter och pratar om feminism i Skavlan. Jag känner att han behövs när han vill ta upp kampen med alla män. Men anledningen till att jag skriver om honom nu är något jag hörde om popmusiken. I sin episod i podcasten Värvet, kom jag att höra hur popmusikens kärna återerövrades. Ty popmusik handlade en gång om sex, droger och missanpassning. Popmusik var en av de allra första tillflyktsorterna för utanförskapets freaks and geeks. Hey, det handlade om att inte vara en del av det givna. Pop var den där killen eller tjejen som valde stigen som aldrig ledde fram till utegrillen. Som inte såg den kommande sommaren med ett kubb-set under armen hem från Statoil. Pop var den som sa ”Nej det blir inget med det” på frågan om vi kanske ska spela lite kubb. Pop spelade inte kubb. Pop spelade bas i Jesus & Mary Chain och hade tårar som rann nedför kinden.

När Martin Luuk pratar om popmusiken som en räddning, som precis den där lilla vägen vid sidan om den breda highwayen, tänker jag på vad pop är för något. Och jag blir i tur och ordning rörd och rasande. Det sistnämnda är en annan krönika, men den innehåller den långt gånga frågeställningen om hur det ens är möjligt att vi i Sverige år 2014 har en idrottsminister och kulturminister som heter samma sak och bryr sig lika lite om båda.