Bob Dylan 
Tempest
(Columbia)

En av pophistoriens minst uppmärksammade kärleksrelationer är den mellan Bob Dylan och John Lennon. Att den där grumliga videosekvensen från 65 där John och Bob – båda Kalle Anka-höga i baksätet på en taxi – klankar ner på sina kollegor är det mest refererade exemplet dem emellan, slätar över något ganska fint. Att Beatles blev skarpare textförfattare i samma stund som de fick upp ögonen för Dylan är vida spritt, men att Bob Dylan och John Lennon odlade en ömsesidig respekt för varandra under 60-talets andra hälft är undanskymd pophistorik. Det är en kärlekssaga som nog aldrig varit lika tydlig som nu, när Bob adresserar John Lennon i en sju minuter lång hymn på sitt 35:e studioalbum. Att han väver in rader från A Day In The Life känns inte ens krystat. När de 100 år gamla stämbanden tomtefarsgrumlar fram en sista hälsning ger det istället rysningar. Och med Tempest visar Dylan fingret till avskedet, och mäter istället upp koordinaterna till var fan det där skåpet ska stå.

Lyssna även gärna på: Talllest Man on Earth – There’s No Leaving Now (Dead Oceans Record)