The xx
Coexist
(Young Turks)

Det är lätt att kalla The xx för 10-talets viktigaste band. När de släppte sitt debutalbum för några år sedan lyckades de vrida tillbaka popmusiken till något slags år noll igen, och det kan ingen ta ifrån dem. Intro och Heart Skipped a Beat fortsätter att vara måttstockar för hur långt vi har kommit sedan Beatles kickade igång den här showen.

Men min största motsättning med The xx är också min kanske enda bromskloss med Beatles – jag känner nästan ingenting. Och det är en förtjänst lika mycket som det är ett problem. The Beatles har alltid varit det neutrala jag återkommit till när jag inte orkat förstärka känslor jag redan haft. The Beatles är på många sätt det tryggaste jag har, och det där 0-värdet man behöver ibland. Det är så kliniskt och bra och revolutionerande, alltihop. Om The xx kan man tala om i ungefär samma termer. Coexist är ett album som tar vid där debutskivan slutade, och låtarna alstrar precis samma energi som sist. Det borde vara en självklarhet att falla för den här skivan, precis just nu i mitt liv. I princip alla texter på Coexist handlar om uppbrott, försoning och längtan. Och i princip alla spår slutar i crescendon och högljudda vrål över förlorad kärlek man bara vill ha tillbaka, tillbaka, tillbaka. Men produktionen gör det svårt för mig; alla ljud ligger för nära, rösterna kommer tätt inpå, gitarrerna ligger innanför huden. Och det är i slutändan det som skiljer mig från att bli ett med The xx; det blir en matta av ljud jag ofrivilligt blir påtvingad. Jag vet inte om det är bra, dåligt, eller ingetdera. Musik behöver inte paketeras i känslostormar för att vara stark, men jag kan heller inte kapitulera utan att känna. Det går inte att ljuga för sitt hjärta, som Ulf Lundell sjöng en gång. Men ett meddelande till Angels, Tides, Fiction och Our Song: jag älskar er. Jag hör hur bra ni låter. Ni är fantastiska. Men det enda tråkiga med er, och med Coexist, är att jag känner precis ingenting när tonerna ebbat ut.

Jag hör – bara – hur perfekt det är.

Lyssna även gärna på: The Radio Dept. – Clinging to a Scheme (Labrador), The Cure – Faith (Fiction), Pink Floyd – Wish You Were Here (Harvest/Columbia)