Staffan Ernestam – rockpoet med Örebro i hjärttrakten


Posted 2012-10-09 in Näringsliv

Casinotopp banner

Han dök upp i Stadsparkens grönska med gitarrfodral i hand. Cool i blå denim och bruna boots. Skjortan och jeansen som formgjutna på en vinthundsslank gestalt. Rufft, vårdat koppla-av-skägg och svallande vitblont hår från ett högt hårfäste. Avspänt redo.

 

Solen badade vänligt Wadköpings fullsatta uteteater i ljus denna söndagseftermiddag i augusti. Den traditionella Jeremiasdagen till åminnelse av vår egen poet.

In på scenen trädde han med gitarr och munspel. Och gästartisten Staffan Ernestam och Åsas Kapell möttes i ett Jeremiasklimax där Lekebergsåsen gick i bugande böljor och stjärnhimlen över Almby började blänka mitt på ljusan dag.

Staffan är innerst inne rock’n’roll – men en artist med många konstnärliga uttryck: gitarrist, sångare, musikant, textförfattare och bildkonstnär. En artist med stark integritet.

– Jag har provat på saker som jag inte tyckt har varit kul. Jag är kinkig. Jag kanske har varit för kinkig ibland. Det har stängt några dörrar.

Han är nogräknad, noggrann och skyr efterapningen. Det egna uttrycket är hans credo.

– Ett eget språk, det unika – det är det som är grejen. Att gå utanför modellerna. Det behövs ingen ny Jimi Hendrix.

Staffans musikaliska resa började vid pianot.

– Jag spelade klassisk piano i fem år när jag var mellan 8-12. Det var inte min grej att spela efter noter. Det är mot min natur, jag dras till det intuitiva. Elvis Presley var en av meteorerna på rockhimlen som med konserterna i Las Vegas och på Hawaii tände lågan i Staffan i början av 70-talet. Inte minst med albumet och dokumentären ”That’s the Way it is”.

– Där får man se hur Elvis repeterar på en turné. Han brinner för att spela. För honom är det inte ett jobb. Elvis är en naturlig musikant.

Han nämner i samma andetag rockikonerna Rolling Stones, Little Richard och Chuck Berry.

På Adolfbergsskolan mötte han en annan viktig inspiratör, musikläraren Rolf Lundgren.

– Han hade skapat ett musikrum med instrument som man kunde låna på rasterna. Och han gav korta gitarrkurser där vi kunde få lära oss spela som Thin Lizzy. Han lärde mig bluesskalan och efter det släppte jag aldrig gitarren. Den där ”träbiten” som kan vara så svårtämjd.

Och gitarrer var det nära till. Storebror Michael hade en och spelade i ett band. Pappa Sören var autodidakt och hörde musikaliskt hemma åt Les Paul-hållet, jazzigt skulle de vara.

– Att gå i musikaffärerna då och se alla elgitarrer hänga i rader på väggarna, bläddra i idol- och musiktidningar. Att få se allt på riktigt var som en religiös upplevelse – och kärlek vid första ögonkastet.

Hans dagmamma hade en dotter som ägde en Jimi Hendrix-affisch som fascinerade honom. Rockvärldens alla uttryck och attribut lever i honom än. Staffan Ernestam har haft kontakt, om än inte nära, med en annan musikalisk tradition. Den som lever i kyrkan och som skapat så många duktiga musiker. Hans morfar var baptistpastor.

För unge Staffan var det dock rockmusik och fotboll som gällde. ÖSK är hans hjärtas lag.

Det ligger nära till hands att tro att den unge gitarristen var inställd på en karriär som yrkesmusiker.

– Den tanken funkade inte för mig. Min musik är intuitiv och ett sätt att vara. Att bli professionell var en utopi.

Mycket musik blev det ändå. Båda under gymnasieåren och i lumpen. Han spelade jämt och det fanns ingen tid för musikskolor. Även om han velat. Musiker ska spela är hans motto. Han är förundrad över att så många duktiga musiker undervisar i stället för att spela.

– Ganska tidigt började jag skriva låtar – mer som musiker än gitarrist. Gitarren är ett hantverk. Jag har aldrig satt gitarrspelet i första rummet Det är fränt att spela gitarr och det finns många kul låtar. Men ekvilibristisk gitarrism är inget för mig.

I femtonårsåldern bildade han och sex andra grabbar bandet Image. Det var hans första. Ett kompisgäng, några rena nybörjare, vars vänskap överlevt livets växlingar.

– Vi repade jämt och skrev låtar. Som spretade åt alla håll. Men ändå lyckades vi ta oss till en semifinal i RockSM efter bara några år och ta en tredjeplats i 80-talets Stjärna. I juryn satt bland annat Anders Glenmark och Eva Dahlgren.

I Rock-SM tävlande orkestrar i tusental. Vägen dit var krävande. En plats där var prestigefylld och tydde på musikaliska utförsgåvor.

Staffan Ernestam hankade sig fram – hans ordval – med sin gitarr till 25-årsåldern. Han spelade i all möjliga sammanhang. Med kända artister som Magnus Lindberg. Så småningom landade han ett jobb på Medborgarskolan som projektledare, Det fungerade bra med hans eget musicerande vid sidan om.

För ett tiotal år sedan tog hans musikantliv en ny riktning: han handplockades efter pilotspelningar som gitarrist till kultbandet Sven-Ingvars – som hade sin första spelning 1956(!). Han var då redan ett helgjutet namn i musikerkretsar. En kontaktyta fanns dessutom i Örebro-trummisen Peter Damin som tidigare spelat i Sven-Ingvars.

Staffan Ernestam har varit extremt rörlig de senaste tio åren. Ett flitigt turnerande med nedslag på hemmaplan. 2006 spelade han på bandets 50-årsturné i Brunsparken. Härligt ös, musikglädje med Staffan i högform inför en nästan rörande lojal och ömsint mogen publik där många rest långväga för att komma till konserten och njuta av Sven-Ingvars musikmix av rock-pop-blues-folkvisa – och alla minnen kopplade till låtarna. Den har blivit en del av vår kollektiva svenskhet för flera generationer.

Bakgrunden till nyrekryteringen var Sven-Ingvars så kallade tredje fas.

– Den inleddes 1991 med en enorm revival i Hultsfred. Det blev i sin tur en boost att göra bandet tidsenligt. Varje år skulle man släppa en skiva med specialskrivna låtar av namn ur popeliten: Niklas Strömstedt, Per Gessle, Plura Jonsson, Peter LeMarc.

Sven-Ingvars skulle moderniseras och få en större ljudbild. Och det behövdes en ny trummis och gitarrist.

Tio år efter Hultsfreds-succén satsade Sven-Ingvars på en krogshow runt bandets karriär och musik på Rondo i Göteborg. En två timmars musikaliska resa i Sven-Ingvars-tonlandskap. Startskottet för en ny genre enligt Staffan. Den gick för fulla hus också på Tyrol i Stockholm, Slagthuset i Malmö och till och med på centrum Scenen i Oslo.

Sven-Ingvar drar snart ut på vägarna igen. Örebro Konserthus står på tur lördagen 17:e november. Då är det dock inte riktigt det egna uttrycket som gäller.

– Det är inte som att vara med i ett vanligt band med jämnåriga. Det är mer som att plocka upp en stafettpinne – mer som en servicefunktion. Ibland kan man hitta en tillfredsställelse i gott hantverk över tid. Vi trivs mycket bra ihop för vi har så jäkla roligt när vi är ute. Och vi häpnar fortfarande över den respons som det här bandet skapar. Det händer hela tiden någonting,

Vi enas om att det i sig tyder på viss klass om man kan hålla på i mer än fem årtionden – vilken genre den än gäller.

– Att inte ha en plan utan spela ett år i taget. Det är det som får klockan att ticka. Vare sig det är jäkligt bra eller jäkligt dåligt Att ha en jätteplan kan tynga ner speciellt när de första minorna kommer och pengarna inte räcker till hyran. Man får ha tålamod och se vart det tar vägen.

Bildkonst, film, musik och litteratur verkar hänga ihop för honom.

– Jag går igång på folk som gör saker. Dom som försöker förmedla något. Den där energin man kan fånga i en Dylan-låt, i en Rauschenberg-målning, en David Lynch-film. No man is an island – alla har plockat sina kryddor till soppan.

Men det är ansatsen att få till det egna uttrycket som räknas – och förmedlandet utan hierarkier. Allvar, lek och nonsens blandas. Allt kan vara bra musik – också ordlekslåtar à la Little Richards ”Good Golly Miss Molly” och Bob Dylans ”Leopard-Skin Pill-Box Hat.”

Och varför inte Sex Pistols ”God save the queen” som fick britterna att tappa sin stiff upper lip.

Däremot är han inte speciellt attraherad av klassisk musik eller klassiskt föreställande måleri.

– Det är en annan process. Någon reproducerar något efter en modell efter att ha övat till förbannelse. London Philharmonics är naturligtvis pissbra men var någonstans är du i det här? Det liksom dör.

Staffans bildskapande har erbjudit ett konstnärligt komplement och en skön avkoppling mellan alla turnéer de femton senaste åren. Det har gett honom utlopp för sin kreativitet när han haft lite långtråkigt eller inte känt någon riktig ro. En fördel ser han i att man kan ägna sig åt bildskapande helt på egen hand.

– Måleriet är mer meditativt. Men det ger ibland en liknande energikick som musiken. Men det där med vernissage känns så jäkla konstigt. Det är som att vara på plats och sätta på sin nya skiva – om man tänker i musiktermer. Men han har fått vänja sig vid vernissager efter många utställningar. Den senaste i våras på Österlens Konstrunda.

Han kan inte riktig definiera vad det är han gillar. Men det är tydligt att det är popkonsten och dess friska vanvördighet och energi som inspirerar och eggar honom. Robert Rauschenberg Jean-Michel Basquiat, Ulf Trotzig, Miquel Barceló och Bengt Lindström är färgklickar på hans inre palett. Staffan tecknade mycket som liten och kommer ihåg att en av hans lärare brukade låta honom och klasskompisarna skapa bilder som skulle skickas in till Nerikes Allehandas traditionella teckningstävling vid jultid.

– Jag snodde ihop någonting som hamnade på tredje plats. Det var kul – och stort.

Litteraturen är viktig för Staffan Ernestam. Han läser mycket alltsedan gymnasietiden. Han spelar ut ett fyrtal i särpräglade namn – helt logiska i ljuset av hans krav på egenart. Poeten med stort P och nyblivne Aniarapristagaren Bruno K Öijer; amerikanen Cormac McCarthy med en hårdpolerad prosa och en late bloomer som fått sitt genombrott med de filmade romanerna ”The Road” och ”No Country for Old Men”; den amerikanske undergroundpoeten och prosafightern Charles Bukowski med lågt präktighetsindex och föga kvinnotycke; Kaliforniens store berättare och nobelpristagare John Steinbeck med klassiker som filmade ”Vredens Druvor” på verkslistan.

Steget in i Sven-Ingvars gav som bonus en litterär impuls överraskande full av kreativ energi och musik har det visat sig – a work in progress. Bandet hade Jeremias i Tröstlösa på sin tidiga repertoar men ville öka på med fler låtar ur Närke-skaldens produktion. Ingvar Karlsson frågade om Staffan i egenskap av närking kunde finna något mer låtnyttigt i skaldens produktion.

Staffan var inte överförtjust. En rocklirare går inte gång på på avdöda lokalskalder av i förväg anad mossighet. Han lyckades få tag i Levi Ricksons alias Jeremias i Tröstlösas samlade dikter i ett band på ett antikvariat. Med det blev han sittande med gitarr, notblad och penna i hand. Och det var som texterna osade av musikalitet har han berättat. Och vartefter har alltfler Jeremias-texter klätts i Ernestamsk tondräkt. Det finns en sorts självklar enkelhet och sug i mötet mellan honom och Jeremias i Tröstlösa.

För fem år sedan bildade han Jeremias Session Band där Karin Wistrand känd från Lolita Pop ingår. Och nu efter flera konsertturnéer, en nyligen avslutad, med närmast mytiska konserter och två skivor är Jeremias Session Band på gång till huvudstaden.

– Vi har bland annat en konsert på Södra Teatern den 13:e oktober. För mig är Södran Sveriges kulturella popcentrum. Att likna vid Cirkus när det gäller underhållning. Om Södra Teaterns scen är god nog för Bruno K Öijer är den god nog för oss, säger han med ett litet skratt.

Staffan Ernestam rör sig, lever och skapar. ”Somethin’ keeps him driftin’ miles and miles away/Searchin’ for the songs to play”, som det heter i David Gates ”The Guitar Man”.

En liten låga av otålighet brinner till hos honom ibland. En naturlig reaktion hos en kreativ doer med overdrive. Han har blivit bjuden med armbågen flera gånger i Jeremiasprojektet. Entreprenörer är mer populära i politikers frasmakeri än i verkliga livet.

– Säg det vägval eller det projekt som är lätt i kulturbranschen i Sverige, en retorisk fråga som fångar kulturskaparnas livssituation.

Staffan Ernestam rör sig gärna i geografin. Hans favoritplatser är Stockholm, Södra Öland och indiska Goa. På den senaste skivan ”En kväll i Trastland” finns spåret ”Sveriges Hjärta” där han står för både musik och text, En kärleksförklaring med Jeremias i undertexten till Trastland, läs Örebro.

– En plats jag kallar hemma, säger han. Kärleken är besvarad. Rock on!

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

SÖK

Ready Bet Win MPU 2019
Nojesguiden

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.