Zinkgruvan startades 1857 och har allt sedan dess varit aktiv och vital genom historien. 2017 firade man 160 år genom att bland annat starta upp ett löpevent nere i gruvan, mycket för att öppna upp och visa verksamheten, vilket blev en återkommande succé. Det är också så Zinkgruvan vill framstå: som en del av det övriga samhället. Vd Agne Ahlenius är en god representant för företaget då han och hans fru Carmen bor och verkar i byn.
Att ta sig till Zinkgruvan är inte på något sätt krångligt även om det kräver en snäv avfart från nybyggda och uppsnofsade väg 50, och sedan knappa två mil på en som det känns allt smalare väg genom en vacker och föränderlig natur Agne Ahlenius senare ska beskriva som smått norrländsk. Han borde ju veta då han härstammar från Västerbotten och har bott och studerat i Luleå.
Men mer om det senare. För först ska vi passera många örebroares sommarparadis i Åmmeberg som ståtar med en stolt historia, köra igenom den några röda stugor stora Dalby där det känns som att man åker igenom någons vardagsrum och därefter upp för en lång seg backe innan man är framme. Det började snöa lagom som jag passerade skylten till gruvmuséet. Små, små våta flingor som långsamt seglade ner mot backen. På något sätt kändes det som att det är precis så det ska vara i Zinkgruvan en kulen novembermorgon i Svea rike.
Agne tar emot mig med ett leende, han är vältalig och jag hinner knappast sätta mig ner vid bordet i hans kontor innan han är igång och berättar om Zinkgruvan mining. Kontoret är långt ifrån flashigt, det går i 1960-tals brunt, två stora fotografier över Zinkgruvan och Åmmeberg hänger på ena väggen, minnessaker, mineralstenar och två hjälmar ligger på hyllan. En cykelhjälm och en skyddshjälm för arbetet ligger som två syskon i hyllan.
Av någon anledning är det just det där löpeventet ”Run of Mine” som vi inleder samtalet med. Ett samarbete med Zinkgruvan IF som arrangerar själva loppet. Hundra procent av intäkterna går direkt tillbaka till ungdomsverksamheten. Man kan ju fundera över var idén till detta udda löpevent kom ifrån?
– Det var en vild idé, säger Agne Ahlenius och fortsätter: Gruvan startades 1857, så vi firade 160 år 2017 och då ville vi göra något speciellt. Idén till loppet växte fram i olika diskussioner. I och med att jag varit mycket för att sprida information om vår verksamhet så kändes det rätt att utnyttja det tillfället. Men det var meningen att vara ett engångsprojekt.
Men det gick bra?
– Vi fick en fantastisk respons. Därefter har det spridit sig och nu fortsätter vi. Det är ju unikt att springa eller gå det här loppet. Man gör det medan gruvans verksamhet pågår. Man springer ner till 350 höjdmeter under jord och sedan upp igen för de som tar sig an hela utmaningen. Man får en känsla av hur det är att vara och arbeta i gruvan, vilket är en fin bieffekt.
Agne Ahlenius började som vd på Zinkgruvan mining sommaren 2016. Han hade jobbat åt Boliden i många år och sett Zinkgruvan ”lite från sidan”, som han säger. Han besökte gruvan 1991 och tyckte att den var intressant, fascinerande, med tanke på hur länge den funnits. Ändå tog det alltså fram till 2016 innan han landande i Zinkgruvan.
Annars är Agne uppväxt i Västerbotten, han studerade till bergsingenjör på högskolan i Luleå under 1980-talet och gav sig därefter in i gruvbranschen via Boliden. Han har jobbat för nästan alla gruvor i Västerbotten- och Norrbotten. Inte konstigt då att han fick en längtan till något annat spännande, att arbeta utomlands till exempel.
– Jag har alltid haft ett intresse för andra miljöer, kulturer, religioner, utbildning och historia, säger Agne. Så när möjligheten dök upp så tog jag chansen. Det var 1999. Första gruvan låg i Spanien och ägdes av Boliden. Sen stängdes den och jag flyttade runt till några andra gruvor i Spanien. Sedan Bulgarien en sväng. Det var tuffa år och flera gruvor fick stänga.
Men en stor positiv sak var att Agne mötte sin blivande spanska fru Carmen under tiden i Spanien och hon finns med även i Zinkgruvan och har flyttat med under åren. En kort period under gruvnäringens tyngre år jobbade Agne även som försäljningsdirektör för japanska företaget Komatsu med ansvar för Sydamerika. Komatsu tillverkar allt ifrån små till riktigt stora maskiner.
Han reste ständigt och besökte gruvor över hela kontinenten men snart var han tillbaka i Spanien igen. Först i en zinkgruva under fyra år, sedan en tenngruva och därefter två guldgruvor under två år. Efter det gick färden till Mexico i tre år, i en liten by bland kaktusar, som han själv säger med ett litet skratt.
2015 vände Agne och Carmen tillbaka till Sverige och en guldgruva i Skellefteå, drygt ett år senare hamnade de i Zinkgruvan.
– Att vi flyttade till Sverige var mycket tack vare min fru Carmen, säger Agne. Hon är som jag, nyfiken på nya kulturer, samhällen, historia, språk och vill lära sig mer. Vi trivs jättebra här i Zinkgruvan med naturen som nästan är norrländsk, gammal skog, stenåsar, stenberg, sjöar och små hus. Dessutom finns det mycket historia och kultur i regionen och det är nära till både Stockholm och Oslo.
Zinkgruvan mining är Askersunds största privata arbetsgivare och har idag drygt 400 egna medarbetare och 80 entreprenörer inom 100 olika yrkesgrupper varav runt 85 procent bor inom en radie av tre-fyra mil runt samhället. Det är en i branschen sett rätt liten arbetsplats men med väldigt lojala medarbetare menar Agne.
– Det finns flera som har jobbat i gruvan, eller åt gruvan, i hela sina liv. På vår veteranfest så uppvaktade vi medarbetare som arbetat för oss mellan 40 och 50 år. Men så finns det också möjligheter till internutbildningar för de som är intresserade av det. Vi uppmuntrar till att byta positioner inom företaget och vill gärna utveckla personalen.
Lojaliteten till samhället och regionen går åt båda håll då de är tätt sammanflätade och har så varit under hela gruvans historia.
– Jag brinner mycket för vårt samhällsansvar. Vi jobbar tätt med kommunen på olika sätt, vi driver simskolor för 250 barn, samarbetar med Zinkgruvans IF och deras skidverksamhet för ungdomar, vi hjälper till att stimulera nya företag via Nyföretagarcentrum, vi arbetar aktivt med att få in mer kvinnor i verksamheten. Just nu är det runt 20 procent kvinnor och de finns på alla positioner, säger Agne.
Det finns också en lojalitet och ett ansvar mot företagen i regionen som man vill ska leva och frodas.
– Även om det inte alltid är billigast så försöker vi handla i samhällena runt oss. Det är viktigt för oss att de finns men det är också en fördel att de finns nära så vi kan få fram material eller service snabbt. Askersund, Hallsberg men även i Vretstorp finns till exempel företag som vi samarbetar med.
Företaget är inne i en spännande period med ny teknik. Traditionellt så tar det mycket tid innan själva arbetet kommer igång. All brytning sker ju under jord mellan 350 meter till 1300 meter ner. Huvudnivån, där verkstäder, kontor och matsal finns ligger idag på 800 meters djup. Det innebär ibland att det kan ta en timma till arbetet, sedan är det lunch och skiftbyten. Så transporterna av personal och material är tidskrävande. Men nu är man alltså inne i en automatiseringsprocess där fibernät byggs ut i orterna(tunnlarna). Man kan alltså snart sitta ovan jord och sköta de gruv- och lastmaskiner som man använder nere i gruvans orter.
– Framför allt är det en stor fördel när det kommer till säkerhet och arbetsmiljö, menar Agne. Att sitta i ett fordon nere i gruvan innebär att man utsätts för buller och vibrationer, men även vissa andra risker. Det kommer man naturligtvis ifrån med den här teknikutvecklingen. Dessutom ökar man produktiviteten då maskinen kan jobba även under raster, man kan också fortsätta jobba när vi måste utrymma gruvan vid sprängning vilket ofta stjäl mycket tid.
Kommer arbetet då att bli helt automatiserat i framtiden?
– Nej, jag tror aldrig att alla människor försvinner ifrån arbetet. Av olika anledningar. Men en sak är att vi aldrig kommer att nå hundra procents täckning med fibernätverket. Gruvan är djup, det finns cirka 50 mil orter under jord, vi avser att ha fibernätet utbyggt i de orter där vi bedriver verksamhet.
För en utomstående så är det förstås intressant att fråga sig hur processen i gruvan ser ut. Enkelt förklarat så sprängs och krossas malmen under jord, därefter fraktas den upp till marknivå med hiss. Väl uppe så fortsätter arbetet i anrikningsverket där malmen mals ner till en storlek av en tiondels millimeter i en stor ”kvarn”. Därefter delas den malda malmen upp i flotationstankar fyllda med vatten. Efter det tillförs kemikalier och sedan tillförs tryckluft underifrån vilket gör att mineralerna flyter upp till ytan och bildar ett skum medans gråberget sjunker till botten. Skummet med mineralet samlas ihop och vattnet avlägsnas med hjälp av filter som pressar ur vattnet. Kvar blir ett finkornigt koncentrat, en sorts sand.
Koncentraten transporteras därefter på täckta lastbilar till Otterbäckens hamn i Vänern. I Otterbäcken lastas koncentraten på fartyg med en maxlast på 4 000 ton. Fartygen tar sig via Göta Kanal och Göta Älv vidare till hamnar i norra Sverige, Finland, Norge, Asien och västra Europa för transport till Zinkgruvans kunder. I snitt avgår det ett till två fartyg med koncentrat i veckan från Otterbäcken.
Det är alltså detta koncentrat, denna sand, som är själva värdet?
– Ja, vi säljer sanden, vi kallar det koncentrat, till smältverken runt om i världen. Ur detta kan du få ut zink, bly, koppar samt silver. Vi gör inga färdiga metaller själva men vi producerar runt 80 000 ton zink per år vilket används till framför allt galvanisering i alla former. Zink används ju för rostskydd, bly används nästan helt uteslutande till bilbatterier. Elbilar behöver också bly till batteriet. Koppar används mest till olika kablar men även till vattenledningar till exempel.
Med tanke på det samhälle vi lever i idag med mycket fokus på miljö och hållbarhet. Hur går gruvindustrin ihop med det?
– Alla är överens om att det är dit vi måste gå. Mot ett hållbart samhälle. Många tycker i det sammanhanget att gruvor och metaller inte behövs, att det är smutsigt, dessutom finns det ju plast, menar man. Men jag menar att metaller är mycket viktigt i ett hållbart samhälle.
Kan du utveckla det?
– Det många inte vet är att om man ska producera 1 kWh timme med vindkraft så krävs det minst fyra gånger så mycket metaller som för att producera samma mängd via kärnkraft eller vattenkraft. Ett vindkraftverk behöver man armera hela botten på, hela tornet, snurrorna och generatorn är av metall. Just nu bygger en privat aktör här i närheten 14 vindkraftverk som är 135 meter höga och till dem behövs enorma mängder metall och betong. Dessutom går bilindustrin stenhårt in på elbilar just nu och till dessa krävs också en hel del metaller. Liksom till våra mobiltelefoner, iPads, tv-apparater och båtar för att ta några exempel. Ofta har inte de som jobbar för miljön den kunskapen och insikten. Man ser inte hela kedjan.
Så var står gruvindustrin i sammanhanget?
– Jag har en annan ingång i frågan. Här menar jag att vi är viktiga för utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle. Vi har spetskompetens inom en lång rad områden. Miljöfrågor som vattenrening bara för att ta ett exempel. Här skulle vi kunna vara i framkant och utveckla säkrare, mer effektiva och miljövänliga gruvmaskiner och sedan implementera detta i utvecklingsländer som ofta har dåliga, ja rent av miserabla förhållanden.
Hur ser då framtiden ut för Zinkgruvan mining?
– Vi har varit väldigt framgångsrika här och nyss hittat en mineralisering som kan ge möjlighet att förlänga livslängden på gruvan. Idag har vi cirka tio års livslängd men vi vill ha ännu längre. Sen jag kom hit har vi börjat satsa stenhårt på prospektering. Som jag ser det är det viktigt att hitta ännu mer malm. Hittar vi tillräckligt mycket så kan vi göra stora infrastrukturinvesteringar i gruvan. Det gör oss kostnadseffektiva och sänker våra brytningskostnader. Då kan jag säkerställa att vi kan fortsätta konkurrera på en världsmarknad där metallpriserna sätts dag för dag på metallbörsen i London.
Vad är svårigheterna med prospekteringen?
– Det kostar mycket pengar och tar lång tid. Man måste jobba långsiktigt och strategiskt. Investeringarna för att bygga en gruva är ofta väldigt stora, ofta flera miljarder och det tar ofta många år att planera och få alla tillstånd som behövs. Dessutom ska man övertyga styrelsen om att det är den rätta vägen framåt för företaget.
Men just nu är det full fart framåt?
– Ja, vi satsar stenhårt på att driva tunnel under jord, kärnborra från både ovanjord och underjord. Dessutom utreder vi hur vi ska kunna bryta den här nya mineraliseringen som vi funnit under många år framåt. Utöver det fortsätter den automatiserade tekniska utvecklingen så det ser bra ut i Zinkgruvan.
