Journalisten Dan Nilsson kan sedan några år tillbaka även titulera sig som författare efter spänningsromanerna ”Bevakaren” (2015) och ”Jag följer dig” (2017). Nu är han aktuell med relationsromanen ”Metallskallar” och vi bestämde oss för att ringa upp och samtala om hårdrock, nostalgiskt festivalliv och att utmana normer.

Du har ju tidigare skrivit två deckare och nu gett dig på en relationsroman om hårdrock. Hur kommer det sig?

– Jag var sugen på att göra något annat helt enkelt. Jag kände mig rätt klar med deckargenren och började tänka mycket på var man befinner sig i livet, vad man gjorde förr och musiken har varit en stor del av mitt liv, både som lyssnare och utövare. Jag har levt familjeliv länge och nu kan man vara lite friare, gå på konserter och annat. Genom dessa tankar dök det upp en historia kring det.

Trots att det inte är en spänningsroman du har skrivit finns det vissa läskiga scener i boken. Hur gick tankarna när du bestämde att boken skulle rymma lite olika element?

– Jag har nog lite av det kvar från deckarskrivandet men sen tycker jag att det i hårdrock och metal finns mycket spänning och dramatik som har en naturlig plats i en sån här bok. Det är ju nästan en freakshow, där många artister meddelar sin identitet genom att klä ut sig till skräckfigurer.

Du är själv gammal hårdrockare som spelat i band och arbetat som hårdrocksrecensent. Spelar du nu?

– Nej, när jag flyttade till Stockholm för 19 år sedan (Dan kommer urpsrungligen från Eslöv, reds. anm.) spelade jag i ett band här men fick musarm så jag fick välja mellan rockkarriären och ett vanligt jobb så det var ett ganska lätt val (skratt).

Hårdrocken är mansdominerad genre och subkultur. Upplever du att hårdrocken är mer ojämställd och sexistisk än andra genrer?

– Jag vet inte om det är mer än i andra musikgenrer men det har varit en del sådant, i alla fall förr. Under min uppväxt och i de kretsar som jag rörde mig i var det rätt sällsynt att tjejer spelade i band men det var ju många som lyssnade. Det har förändrats ganska mycket med tiden men det finns ju en anledning till att man kan säga ”tjejband” vilket man aldrig skulle säga om killar som spelar i band.

Vad vill du förändra med boken när det kommer till just jämställdhet? Du har ju exempelvis en kvinna som huvudkaraktär.

– Jag tycker att det fanns naturligt i berättelsen. Sedan kände jag vad alternativet skulle vara, skriva om ett band med killar då givetvis men det kändes lite gjort. Det fanns något där som kändes roligare att skriva om än det mest självklara. Jag frågade mig vad som finns i rockmusiken som kan vara lite ifrågasättande och på så sätt kan boken utmana normer.

Sweden rock har en central plats i boken och det är mycket nostalgi för mig när du beskriver festivalstämningen. Även om jag, som popsnöre, bara varit på festivaler som Hultsfred, Arvika och Way out west målar du upp en realistisk bild av festivallivet. Hur mycket festivalräv är du själv?

– Jag har inte varit så jättemycket på Sweden rock jag heller, även om jag var där förra året och varit där innan, men framförallt har jag varit på Roskilde (sex år i rad) och även på Hultsfred förstås. Jag gillar verkligen festivaler och kan sakna det ibland. Det är som en annorlunda värld, en frizon från det vardagliga livet och sen kan man komma hem och det är skönt det också.

Om corona tillåter, vilka spelningar ska du gå på i år?

Eftersom Nick Cave och The Mission ställde in återstår att sätta sitt hopp till Rammstein på Ullevi.

Fakta om Dan Nilsson

Namn: Dan Nilsson
Ålder: 49.
Bor: Årsta i Stockholm.
Yrke: Journalist/tidningsmakare.
Bästa låten genom tiderna: Jag återkommer alltid till ”The Number of the beast” med Iron Maiden.
Bästa festivalminnet: Första gången jag var på Roskildefestivalen, 1993. Det var som att upptäcka en helt ny värld.
En drömartist/band att se live: Tom Waits. Jag önskar att jag såg honom på Cirkus 1999.