Stål
Silvia Avallone
Natur & Kultur

Bästa vännerna Anna och Francesca är 13, snart 14, år gamla. Sitt sommarlov ägnar de åt att visa upp sig för alla som vill se. Och i den toskanska småstaden finns många som inte kan låta bli att titta. Men det är liksom så det ska vara. Tjejerna ska locka och killarna och männen ska titta och uppvakta. Det är sommar 2001 när berättelsen börjar och ett år senare, då både Anna och Francesca mognat en hel del, avslutas Stål. Under året hinner båda bli av med oskulden, Francesca bli misshandlad av sin pappa som stått med kikare och sett hur hon flirtar med killar på stranden och de båda vännerna har också hunnit glida isär.

Silvia Avallones debutroman har fått genomgående fin kritik och jag kan inte annat än att stämma in i hyllningskören. Den är förstås ytterst välskriven med en allvetande berättare som ibland syns mer, ibland mindre, i nästintill perfekt avvägning. Hon lyckas också förmedla olika känslotillstånd till läsaren. Jag förnimmer många olika saker under läsningen: sensualitet, hopplöshet, överlevnad, ilska. Stål handlar också om många saker: vänskap, drömmar, att bli vuxen, om spelet mellan (italienska) män och kvinnor, om italienskt familjeliv, om ett stålverk som är arbetsplats för de flesta av stadens manliga invånare och också en farlig sådan. Stål rekommenderas å det varmaste till alla och envar, men kanske särskilt till de som liksom Anna och Francesca lever i en stålstad.