Från Slitzmodell till författare och filmskapare

Text: Ulf Hjelting Foto: Tomas Karlsson
Posted 7 månader sedan in Kultur, Leva & Bo, Nöje

Laura Marken

Laura Marken är född i Åtvidaberg och uppväxt i Norrköping. Mellan åren 2006 och 2015 arbetade hon som glamourmodell. Idag arbetar hon som arbetsanpassare i Lekebergs kommun med fritidsintresset att skriva noveller och att göra film. Totally Örebro har träffat Laura Marken för att prata dåtid, nutid och framtid.

 

Det är med andan i halsen som hon kliver in på redaktionen. Hade det velat sig illa hade hon fått tillbringa natten ute i Mullhyttan.

– Det är ju svinkallt och jag höll så när på att missa bussen. Herregud, haha, säger Laura Marken innan hon blir placerad på en stol med order från sminkösen Sondra Karlsson-Osmancevic att sitta stilla.

Här görs ingenting halvhjärtat och med en klackspark. Ska det fotograferas så ska det läggas smink av kunnig person. Detta är icke förhandlingsbart. Inte på något sätt. Intervjun börjar dock omgående.

– När mamma separerade från pappa så flyttade hon tillsammans med mig och min tvillingbror till Norrköping. Jag och min bror skrev sagor om två hundar, Dill och Sandra, som vi inte slutade göra förrän vi fick en videokamera att leka med i tonåren.

Det innebär att både skrivandet och att göra film har funnits en stund i Laura Markens tillvaro.

– Det fanns ingen redigering att tillgå, så vi fick göra alla ”klipp” i kameran och planera hur vi skulle göra. Vi lekte mest runt med den och gjorde filmer mest på skoj och höll på tills den helt enkelt gick sönder.

 

Du växte upp med djur?

– Ja, ett tag hade jag en egen häst. Jag tävlade inte, utan det var mer på ‘sällskapshästnivå’.

Som 19-åring fick Laura ett telefonnummer av en kompis – ett telefonnummer till en fotograf som bland annat arbetade för tidningen Slitz.

– Mamma hade jobbat som fotomodell och det fanns en liten dröm om att även jag skulle göra det, men då med fashion. Jag var även med vid första uttagningen av “Top model”. Det var urval ett, sedan gick jag inte vidare.

Det här var 2006 och karriären som glamourmodell började.

 

Var du aldrig tveksam?

– Jo, det var jag. Att hålla på med glamour är en genre som tyvärr blandas ihop med porr, nu när de flesta tidningar är nedlagda som publicerade sådana bilder. Slitz finns inte och inte FHM Nederländerna. Moore är även den borta och allt har flyttat ut på nätet, så många ser inte, och vet heller inte, skillnaden på glamour och porr. Jag har testat som fashionmodell också, men jag gillade inte att hålla mig så smal som det krävdes. Inom glamour får man ha alla kvinnliga former och man ska ha det också. Där trivdes jag bäst. Det är min kropp och jag bestämmer över vad jag vill göra med den. Ingen annan.

Laura Marken

Karriären innebar deltagande i både svenska Slitz, holländska tidningen FHM Nederländerna och en mängd amerikanska kalendrar. 2015 slutade hon som glamourmodell, men bilder av henne publiceras fortfarande.

– Nu är det en amerikansk tidning som vill återpublicera bilder. Det är ju lite kul, men de bilderna är tagna för typ tio år sedan. Jag står i ett vinterlandskap och poserar. Det var faktiskt utomhus på riktigt och även riktigt, riktigt kallt.

 

Och idag?

– Nu är modellkarriären över. Det blir något enstaka jobb, inte mer. Jag har ju hunnit bli 36 år, och jag kan inte hålla mig i samma form som när jag var yngre. Det går inte fysiskt. Det finns ju de som opererar sig och använder silikon både här och där och det vill inte jag göra.

Under tiden vi pratar har sminkösen Sondra Karlsson-Osmancevic lagt smink i flera omgångar och förvandlat Laura utseendemässigt till modell redo för fotografering.

 

Som glamourmodell kallade du dig för Thaura Marken, varför?

– För att jag visste att det skulle komma en dag då jag inte längre skulle jobba som modell och då ville jag använda ett annat namn i modellsammanhang. Fram till det att jag var tolv år hette jag Theresa, men jag tjatade på mamma att jag ville byta namn till Laura. Thaura är en blandning av de namnen.

Skrivandet har som sagt funnits med sedan unga år. Laura trivs bäst med novellformen för sitt skrivande och det har även blivit ett antal publiceringar i antologier som “Jul igen” (tre år i rad) och “Sommarmystik”, men även den egna romanen “Snöänglar i taket”.

 

Laura Marken

 

Var får du alla idéer ifrån?

– Det kan vara vad som helst. Någon med röd mössa på en busshållplats som passeras kan trigga igång en berättelse hos mig. Det kan vara något jag ser eller hör eller läser. Det kommer hela tiden en ström av idéer och uppslag till berättelser. Jag vet inte varför, det bara är så.

En del av dessa noveller har förvandlats till filmer där Laura både är producent och manusförfattare och dessutom spelar huvudrollen. “Babylögnen” var den första filmen och den hade premiär till Halloween 2020. Ny film är “Dödshemligheten” som spelades in under sommaren och hösten 2020.

– Den håller vi på med slutproduktionen av och jag fick nyss filmaffischen från och designad av Johan Eklöf. Jag är supernöjd! Joakim Bayamo Fransson har även gjort en väldigt snygg header till filmen.

 

Fler filmer på gång?

– Det blir det absolut! Så fort den här pandemin har lagt sig så blir det inspelning i Stockholm av en kortfilm som jag skrivit manus till. Filmen blir maximalt 15 minuter, inte längre. Jag har fått rådet att göra mina filmer så korta som möjligt. Både “Babylögnen” och “Dödshemligheten” kan nog ses som långa kortfilmer om mer än 45 minuter och ska man delta på filmfestivalen så vill de oftast inte ha längre kortfilmer än högst 20 minuter.

Idag arbetar Laura Marken som arbetsanpassare i Lekebergs kommun efter studier på Örebro universitet på det som kallas Personalvetarprogrammet.

 

Från glamourmodell till personalvetare?

– Ja, jag insåg att jag behövde en ordentlig utbildning och det programmet gav bra kunskaper inom ledarskap. Annars var det bara tufft med plugg från morgon till kväll. Det har ju också resulterat i en anställning som jag är väldigt tacksam över att kunna ha. Det är ett väldigt roligt och spännande jobb att arbeta som arbetsanpassare.

 

Vad är drömscenariot i framtiden?

– Det är att kunna leva på att göra film. Inte för att jag inte gillar mitt nuvarande arbete, men om jag får drömma lite. Men där är jag som sagt inte än. Långt därifrån. Vi gör ju filmer med en väldigt liten och snäv budget med hjälp från Regionen och Medborgarskolan. Drömmen vore att få göra film med ett stipendium som det även går att leva på under ett, två år. Det skulle jag tycka vore roligt att få testa.

 

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.