Burning Heart är tillbaka i Örebro


Posted 2014-12-23 in Musik

Burning Heart Records grundades av Fagerstasonen Peter ”Babs” Ahlqvist 1993. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det ett betydelsefullt skivbolag starkt förknippat med hårdare musik och Örebro. Logotypen med det brinnande hjärtat var en kvalitetsstämpel för många punk- och hardcorefans och bland banden som låg på bolaget fanns bland annat Millencolin, No Fun at All, Refused och The Hives. Men efter ett antal fina år med bra skivförsäljning och växande organisation slog den illegala nedladdningen plötsligt ner som en bomb. Bolaget försvann från Örebro och ägandeskapet gick helt och hållet över till amerikanska Epitaph Records. Burning Heart var inte längre vad det en gång hade varit. I början av november kom dock ett meddelande om att Burning Heart skulle återuppstå – i Örebro. Vi stämde träff med ”Babs” för ett samtal om bolagets historia och återkomst.

 

Hur uppstod Burning Heart från allra första början?

– Det var en naturlig fortsättning på allt det jag höll på med. Jag har jobbat med musik i olika former sen jag var 15–16 år, mestadels i punkvärlden, och det har varit mycket DIY med fanzines, konserter, festivaler, utgivning och distribution av skivor … ja, hela kedjan egentligen. Namnet Burning Heart använde jag först till en tidning där jag presenterade banden som spelade på festivalen Bergslagsrocken. Jag fick idén till namnet från ett gammalt hardcoreband som hette Uniform Choice. De hade ett skivomslag med ett brinnande hjärta på och andemeningen i hela grejen var positivism. Det kändes som ett passande namn.

 

När utvecklades det till att bli ett skivbolag?

– Jag var trött på att stå och stampa i Fagersta och hade planer på att plugga vidare och därefter söka jobb på skivbolag. Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att samla ihop lite coola punk- och hardcoreband och göra några skivor som referensprov, mest för att visa att jag var med i matchen. Det var i samma veva som det dök det upp en massa svenska band i genren, bland annat No Fun at All, Refused och Millencolin. Jag släppte skivor med alla tre banden och samtidigt exploderade punkrocken med band som Green Day och The Offspring världen över. Det var rätt bra tajming.

Det här var under 1993 och 1994 och cd:n hade precis slagit igenom. Det var relativt billigt att tillverka en cd jämfört med en vinyl och de rymde dessutom fler låtar, vilket Peter utnyttjade.

– Jag tänkte mycket punk när jag släppte skivorna. Jag sålde dem som en ep för 40 spänn, men det kunde vara upp till åtta–nio låtar på dem, så man fick mycket för pengarna. De gick som smör i solsken och det var den ena återpressen efter den andra på många av dem. Det var där det tog fart och jag bestämde mig för att köra vidare.

Sedan flyttade Burning Heart till Köping och inledde ett kortare samarbete med skivbolaget Birdnest Records, innan de valde att gå skilda vägar. 1995 tog Peter med sig ett växande Burning Heart till Örebro.

– Vårt första kontor låg på Kyrkogatan bakom McDonalds och sen flyttade vi till huset där Möbelhandlar’n och Brädcentralen ligger nu. De sista åren hade vi ett kontor bredvid Bara Vara på Köpmangatan. Ett tag hade vi även en liten postorderbutik på Köpmangatan. Under vissa timmar var den öppen så att folk kunde komma dit och köpa skivor i en separat liten del.

 

Varför valde du att flytta till just Örebro?

– Jag hade en del polare som pluggade här och planen var väl att jag också skulle göra det. Dessutom var ju Millencolin härifrån. Stockholm tänkte jag inte ens på, det var för storstadsfixerat. Det Burning Heart sysslade med var så annorlunda, små band från landsbygden. Och som Fagerstabo är Västerås inget alternativ. Örebro hade en bättre musikscen och det kändes som att fler folk ville flytta hit, mycket på grund av högskolan.

 

När kände du att Burning Heart skulle bli ett skivbolag att räkna med?

– Det var väl runt 1995. Vi hade släppt de första albumen med Millencolin och No Fun at All och det kom in några större ordrar där beställarna ville ha 5 000 ex av ett album i ett svep. Sen kom de tillbaka en månad senare och ville ha 5 000 ex till. Då insåg man att det var någonting på gång. Sen rullade det på. Vi började förstå hur vi skulle agera som skivbolag, att det var viktigt med kontinuitet och postorder. Vi lyckades få in Millencolin på både radion och ZTV. Vi sålde mer och mer skivor i Sverige och volymerna var schyssta rakt över, så det blev lite marginaler på varje skiva. Pengarna rullade in och vi hade råd att ha folk anställda. Dessutom kom det nya marknader hela tiden och det krävdes inte speciellt mycket tänk. Vi gick mer på känn och det var jävligt kul.

 

Vad letade du efter hos banden du signade?

– Någonstans fanns det alltid en koppling till att jag gillade punk och hardcore, samtidigt som vi hade några band som var lite hippare och mer indie. Överlag var det livebaserad musik som var lite smalare, men som hade en stor publik om det jobbades på rätt sätt. Sen har det alltid funnits en subkultur kring punk och hardcore, med skate- och snowboard till exempel, som gjorde det lättare att paketera musiken och banden och på så sätt nå ut. När det finns något extra vid sidan om musiken är det så mycket lättare att ta till sig hela grejen.

 

1998 sålde du 51 procent av Burning Heart till det amerikanska skivbolaget Epitaph Records. Vad kom det sig?

– De kom med ett bra erbjudande som gav mig pengar och en möjlighet att utveckla bolaget utan att jag behövde gräva ned mig i det själv. Vi slog ihop våra lager, flyttade dem till Holland och Epitaph skötte orderhanteringen. Dessutom slog vi ihop distributionerna, vilket innebar att vi kunde utnyttja varandras distributionskanaler och att Burning Heart fick tillgång till USA-marknaden. Det var en jättebra grej.

Efter flera år med framgångar och ett stadigt växande skivbolag följde dock ett par tuffa år. I samband med att de illegala nedladdningarna tog fart drabbades skivförsäljning hårt och lönsamheten minskade – snabbt.

– Allt var frid och fröjd fram till 2003–2004, men runt 2005–2007 spårade det ur. Det var många skivbolag som drabbades och nästan hälften av alla svenska skivbutiker lade ner på två år. Det var jävligt tufft.

För att gör en lång och tråkig historia kort resulterade den vikande skivförsäljningen i att Epitaph slutligen stod som ensam ägare av Burning Heart. Hela den europeiska verksamheten flyttades till Amsterdam och Peter arbetade kvar som A&R på konsultbasis i det bolag han en gång hade startat, men som inte längre var hans. Passionen försvann.

– Det kändes väldigt jobbigt första tiden, men sen kände jag att jag var tvungen att starta något nytt. Det började med att jag gjorde management för Raised Fist och Kid Down. Sedan startade jag Panic & Action, som var ett kombinerat management- och skivbolag där vi jobbade långsiktigt med alla bitarna kring banden. Grundtanken var att fungera som en plantskola och utveckla artisterna, att inte ha för bråttom.

babs1_webb

Vad var det som fick dig att ta nya tag med Burning Heart helt plötsligt?

– Jag och ett bolag som heter Cosmos Music försökte tillsammans köpa tillbaka Burning Heart redan 2012. Det visade sig dock att Epitaph hade tagit ett beslut om Burning Hearts katalog där all digital försäljning som inte gick som nedladdningar skulle ge artisterna 50–60 procent av intäkterna. Det Epitaph inte visste då var att Spotify stod och lurade runt hörnet. Allt som gick via streaming var med andra ord en fantastisk grej för artisterna, men det var inget vidare för bolaget och när jag upptäckte det där föll köpet eftersom marginalerna blev för små.

Men skam den som ger sig. Peter kände att Burning Heart var hans bolag och tog återigen kontakt med Epitaph. Till slut lyckades han få tillbaka rättigheterna till namnet och varumärket och även om bakkatalogen nu tillhör Epitaph är Burning Heart som bolag tillbaka i Örebro – där det hör hemma.

 

Vad är planen den närmaste tiden?

– Först och främst ska vi tala om att Burning Heart är tillbaka. Sen ska vi jobba vidare med en annan struktur som är mer managementbaserad och bevisa att vi är ett bra alternativ för band. De senaste åren har det varit lite av ett vakuum i Sverige när det gäller den här sortens musik och bolag. Planen är att vara igång med kontoret i januari eller februari och jag kommer att ta in två personer i början av året, en som ska hjälpa mig att utveckla skiv- och digitalsidan och en som ska utveckla managementsidan. Andemeningen är att vi ska vara mer involverade i artisterna och ha ett långsiktigt helhetstänk hela vägen. Det var så Burning Heart fungerade i början och det är jävligt kul att göra den grejen fullt ut, även om det blir en annan affärsmodell nu.

 

Marknaden ser ju väldigt annorlunda ut nu jämfört med när du startade. Vad innebär det för Burning Heart?

– Skivdelen är så mycket enklare idag. Istället för att jobba med 20 olika distributörer i 20 länder sitter man med en digital distributör och når ut till betydligt fler. På ett sätt innebär det att man har bättre kontroll på distributionen och kan lägga större fokus på marknadsföring och att arbeta med banden. Idag kan man i princip tjäna lika mycket pengar på en enda låt som på resten av plattan om marknadsföringen görs rätt. För några år sen var det stöpt väldigt mycket i albumformen. Eftersom jag är uppvuxen med singlar ska det bli kul att jobba med låtarna lite mer på det sättet igen.

 

Även om ni kommer att satsa på digital distribution har jag förstått att ni kommer att ge ut en del vinyler också.

– När cd:n slog igenom blev vinylen bara en liten bisak. Det var nästan ingen som brydde sig. Nu har det blivit ändring på det. Vinylen är en produkt man vill göra något extra med.

 

Vad arbetar ni med för band just nu?

– Dels har vi Adept, Her Bright Skies och Walking With Strangers, som alla tre har goda framtidsutsikter. Sen har vi Asta Kask och Bombshell Rocks också, vilket är skitkul. Två äldre band som är riktigt bra. Och just nu håller jag på att signa något som jag hoppas mycket på, men i stort kommer det att gå sakta framåt. Prioriteten är att få in folk i organisationen och att arbeta vidare med de band vi redan har. Det kommer inte att bli som förr när vi släppte skivor med tio band per år, men förhoppningsvis kommer banden att ha längre karriärer istället.

SÖK

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

ÖSK-arkivet
Nyhetsbrev
Casino utan svensk licens
Norges Casino
casinopånett.eu
spela på utländskacasino.net
[2]

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.