Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo Di Caprio

Äntligen! Aldrig förr har blodet skvätt så högt och rött i en spagettiwestern som i Tarantinos Django. 1966 spelade Franco Nero Django i Sergio Corbuccis film med samma namn och efter det har ungefär ett tiotal filmer i genren figurerat med namnet Django.

Tarantinos variant på temat har en lite annan touch. I filmens anslag fritar den tyske prisjägaren Dr Schultz (Christoph Waltz) slaven Django (Jamie Foxx) för att han ska hjälpa till att identifiera de efterlysta bröderna Brittle. Om han gör det lovar denne Dr Schultz att göra honom till en fri man och att även hitta Djangos fru Broomhilda (Kerry Washington).

Filmutbudet med just spagettiwesterns har inte direkt rosat filmmarknaden det senaste decenniet, men nu kan det förhoppningsvis bli ändring på detta. Det här är hårdkokt, krutdoftande och macho och Tarantino tar i från golvet när han laddar revolvern med westernaction av ädlaste kaliber. Jamie Foxx funkar alldeles utmärkt som Django och Leonardo DiCaprio gör en skådespelarmässigt gigantisk insats som den osedvanligt osympatiske och hänsynslöse plantageägaren Calvin Candie. Metafictionen får också en fin dynamik i mötet mellan Jamie Foxx och Franco Nero. Oneliners haglar som skjutna ur avsågade hagelgevär i Django och bli inte förvånad om det dyker upp en och annan efterföljare, precis som det gjorde med Tarantinos From Dusk ’til Dawn.