Graveyard kommer hem


Posted 2011-11-30 in Musik

De har öppnat för Iron Maiden på Ullevi, avverkat en sommar på Sveriges festivalscener, konfronterat krautrockare på en nyss avslutad Tysklandsturné, och åker med två kritikerhyllade studioalbum i ryggen tillbaka till USA efter årskiftet. Vi talar förstås om Graveyard.

 

Från Göteborg stiger ett moln av väldoftande svavel, det menar både fans och kritiker. Molnet stavas Graveyard. Med sitt självbetitlade album från 2006 grundlade gruppen något som man ytterligare befäste i mars i år med andra albumet Hisingen Blues något så paradoxalt som kontemporär retrohårdrock, en symbiotisk musikförgrening mellan då och nu. Med den ena bockfoten förankrad i sjuttiotalet står man stadigt med den andra i den moderna 2000-talsrocken. Däremellan inryms både jazz, folkrock, och en hel del blues. Gruppen, som till tre fjärdedelar växt upp i och omkring Örebro, består av gitarristen och sångaren Joakim Nilsson, basisten Rikard Edlund, trummisen Axel Sjöberg och andregitarristen Jonatan Ramm. 16 december intar de scenen på Prisma i Örebro och Nollnitton mötte så klart upp sångaren Joakim inför detta.

 

Låt oss börja med er skivkatalog. Både er debut från 2008 och Hisingen Blues har beskrivits som starkt förankrade i rockpsykedelia från 60- och 70-talet, men även i blues och folkrock. Hur beskriver ni själva er musik?

– Jo men det stämmer, det är klart att vi är influerade av 70-talsrock, vi har ju alla växt upp med den musiken. Däremot så ser vi oss inte som begränsade av det, plus att det aldrig har varit vår plan att bli ett utpräglat 70-talsrockband. Det låter så när vi spelar bara, per automatik. Det är helt enkelt en del av vårt uttryck men inte det enda, vi är bredare än så. Jag och Rikard hade som ambition när vi startade Graveyard att musiken skulle vara en blandning av Howlin Wolf och Slayer.

 

Hur upplever du att Graveyard har utvecklats från debuten 2008 till Hisingen Blues 2011?

– Vi har alltid varit starka live men där har vi blivit ännu lite bättre tycker jag. Utöver det så har vi också blivit tajtare rent musikaliskt, det vill säga säkrare och mer samspelta. Det blir ju så, det känns som en naturlig utveckling eftersom vi har spelat så mycket ihop nu.

 

I bookleten till Hisingen Blues kan man läsa ”vedervärdiga äro de ofördärvade”. Förutom att det är en briljant formulering så känns det även som en välriktad känga till slätstrukna livsideal. Är det så som många hävdar, att fördärvade själar någonstans är en nödvändighet för att skapa jäkligt bra musik?

– Ja men lite så. Någonstans måste man leva ut för att kunna beskriva och berätta om något, annars tycker jag lätt att det blir ointressant. Om en låt är för ”glad” så tappar jag intresset direkt. Det måste finnas känsla, själ, och mörker med i musiken.

 

Vilken rockgrupp har betytt mest i ditt liv?

– Svår fråga, det varierar en del. Black Sabbath har alltid spelat stor roll i alla fall. Även Fleetwood Mac och i princip alla gamla bluesartister.

 

Vad tycker du om den växande tv-trenden där bolagsfolk och även artister samverkar för att ”baka ihop” nya storsäljande stjärnor?

– Jag vet inte om jag tycker att det är en så växande trend egentligen. Möjligtvis är det mer hysteriskt idag. Annars är det ju knappast någon ny företeelse att storbolag är ute och jagar efter kommersiellt gångbara stjärnskott hela tiden. Så har det jämt varit, det har alltid funnits folk som velat sätta tillrättalagt material i händerna på unga artister.

 

Det sista spåret på Hisingen Blues, The Siren, är en av mina favoriter. Helheten känns stundtals mer 70-tal än 70-talet självt. Vilka låtar på skivan är du själva mest nöjda med?

– The Siren är en bra låt, den är jag själv väldigt nöjd med. Annars gillar jag Buying Truth och Lounging. Den sistnämnda, som är helt instrumental, tycker jag mycket om.

 

Jag såg ett inslag från det österrikiska rockmagasinet Stormbringer, där ni pratar lite om just Lounging, att ni inspirerats av den gamla filmmusiknestorn Ennio Morricone och musiken han gjorde till gamla spaghettiwesterns.

– Ja, jag kollade en del på spagettiwesterns när jag var yngre. Det känns emellertid som att det var ganska länge sen nu.

 

Ni har nyligen turnerat i Tyskland. Hur var mottagandet nere på kontinenten?

– Det var bra och kändes lovande inför framtida besök. Vi åker ju tillbaka dit nu i slutet av november eftersom vi ska öppna för Motörhead.

 

Stort. Hur känns det?

– Det ska bli hur kul som helst. Lemmy är en legend.

 

På tal om Tyskland – jag såg en intervju med er från 2009, tror det var från Sweden Rock, där en tysk journalist jämförde rockkulturen i Tyskland och Sverige. Enligt honom är entusiasmen större i Sverige. Hur upplever du det?

– Jag kan tycka att Tyskland har en ganska konstig syn på musik. Det är mycket experimentell krautrock där som känns lite tvivelaktig. Man kan tro att det råder någon slags musikalisk inkonsekvens hos tyskarna, att folk inte riktigt vet vad de tycker om. De kommer till rockkonserter i hiphopkläder och skägg. Fast det finns bra grejer i Tyskland också. Vi var på Burg Herzbergfestivalen i år, som egentligen är en utpräglad hippiefestival. Där såg vi ett band som heter Station 17, en rätt unik upplevelse eftersom några av artisterna i gruppen har Downs Syndrom. Deras konsert var något av det bästa jag sett i Tyskland.

 

Och den svenska rockkulturen då?

– I Sverige är det helt annorlunda. Det finns en annan rocktradition här som alltid har funnits och som inte går att jämföra med Tysklands. Vi har många bra band och en publik som är dedikerad på ett helt annat sätt.

 

Efter årsskiftet återvänder ni till USA med en turné som inleds i New York 12 januari. Hur går tankarna kring det?

– Det ska bli kul och det känns som det börjar bli dags. Förra gången vi var på turné i USA var vi förband till huvudakten, den här gången är det vi som är huvudakt.

 

Hur är det att turnéra i staterna? Är det som att befinna sig i en Cameron Crowe-film?

– Nej så är det ju inte, det är ganska oglamouröst och slitsamt. Pallar man inte att sova i bussen så blir det oftast inte mycket sova alls. USA är ett stort land så det kan ju vara rätt långa sträckor att täcka. Men det ska bli kul, västkusten brukar vara bra.

 

Merparten av Graveyard har sina rötter i Närke. Vad har ni för relation till staden?

– Jag växte upp i Almby, och har min far, bror och mormor här i Örebro. Axel växte upp i Brickebacken och Rikard kommer från Fjugesta. Det är bara Jonatan som inte är från Närke, han kommer från Vänersborg. Fast man är sällan i Örebro längre, det blir mest vid juletid och sådär.

 

Bästa stället i Örebro?

– Jag vet inte faktiskt. Stan förändras ju hela tiden så det är svårt att säga. När jag bodde här så hängde jag mycket på dåvarande Svenssons [som sedan dess har hetat Backstage och Stället, red. anm.], nere på Järntorget. Där var jag stammis.

 

Utöver USA-turnén, hur ser planerna ut inför 2012?

– Vi kommer att köra lite fler Sverigespelningar. Efter det är vi ganska nära sommaren så då blir det festivalspelningar. Sen hoppas vi faktiskt kunna släppa vår tredje skiva i slutet av året. Det är lite tidigt än så länge, men vi hoppas på det. Vi har börjat skriva material så vi får helt enkelt se hur det går.

SÖK

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrev
ÖSK-arkivet
Norges Casino
casinopånett.eu
Casino-utan-svensk-licens_com
Casino utan spelpaus_net
spela på utländskacasino.net
[2] casino utan konto

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.