Livvakten från Örebro som blev säkerhetsexpert

Text: Pelle Blohm Foto: Dan Lindberg
Posted 3 månader sedan in Leva & Bo, Näringsliv

Bella Italia banner – desktop
livvakt
Casinotopp banner

Carl är hans namn. Något efternamn eller nuvarande bostadsort får vi inte veta. Men han är uppväxt i Örebro, hade en karriär som proffsboxare i sin blick men tvingades sluta på grund av ledgångsreumatism. Han utbildade sig till livvakt i London och jobbade i över tio år över hela världen som livvakt åt politiker, kungligheter, affärsmän, diktatorer och rap-stjärnor. 2012 fick han fyra skott i kroppen och frätande syra över ansiktet i en hedersrelaterad attack.

 

Numer jobbar han för företaget Nationella skyddsinsatser, föreläser genom Talarforum och sitter som rådgivare och extern säkerhetschef åt ett flertal företag och organisationer.

Carl hade bestämt sig för att varva ner ifrån sitt kringflackande och rotlösa liv inom säkerhetsbranschen och som livvakt. Han hade hållit på i över tio år där inget vardagsliv existerade. Nu var han kär och hade träffat en kvinna som han gillade, men det blev inte som han hade tänkt sig. En sensommardag i augusti 2012 hade han gått med på att träffa kvinnans barn och före detta man i en lekpark i Stockholm för att skaka hand. Kvinnan hade beskrivit relationen till sitt ex som strulig så Carl tänkte att det kunde vara bra att mötas så att mannen kunde se att han var en bra kille.

Carl var avslappnad denna dag även om en dålig magkänsla gjorde sig påmind, kanske en yrkesskada, men ett möte mitt på dagen i en lekpark full med barn. Vad kunde hända? Ex-mannen tog Carl lite åt sidan för att prata men vände strax tillbaka och bad Carl vänta vilket han reagerade på. Kort därefter såg han en man komma gående mot honom i parken, ett inslag som inte stämde med omgivningen enligt Carls tränade livvakts-öga.

Plötsligt drog mannen upp ett vapen och sköt Carl med flera skott i knäna och två rakt igenom båda lårbenen som krossades. Trots skotten i benen försökte han fly men ramlade ihop efter några meter, där låg han och gjorde i sitt huvud en sorts skaderapport – kollade så att inte en artär var träffad, för då hade det varit över. När han ligger där känner Carl att han får någonting kastat över sitt ansikte, det visar sig vara frätande syra, strax därefter blev det svart.

Några dagar senare vaknar han upp på sjukhuset med kroppen full av morfin och en illa tilltygad kropp. Förhållandet med kvinnan avslutade han direkt. Nu sitter han framför mig, drygt trettio operationer senare, och samtalar om sitt liv och sina erfarenheter i ett tidigare udda yrke i en starkt växande säkerhetsbransch.

livvakt

 

Nu ska inte den här intervjun handla om attacken men den måste berättas för att få med sig resten. Carl säger idag att han inte är bitter, att han inte skulle vilja vara utan denna händelse utan att den tvärtemot kanske är det bästa som hänt honom hur svårt det än är för en som mig att förstå det.

– Jag har ett unikt inifrånperspektiv, en helt annan verktygslåda att jobba med än alla andra då jag varit på båda sidor. Min reumatism som tvingade mig att sluta med boxningen var det bästa då som hände mig, jag fick förvisso ett kors att bära men också lära mig att vända negativt till positivt. När jag vaknade efter att ha blivit skjuten så tänkte jag att nu är det så här, vad är meningen, hur vänder jag det här till något bra? Kanske skriva en bok, föreläsa, hjälpa andra?

– Självklart var allt väldigt jobbigt till en början men ännu mer för alla runtomkring. Jag var ju mitt i det och var tvungen att fokusera. Numer tycker jag till exempel att operationerna är rätt intressanta. Jag ser fram emot dem idag.

Men vi ska återkomma till det, hur Carls liv ser ut idag.

Carl är uppväxt i Örebro i en idrottsfamilj där tävlandet och att prestera var en naturlig del av livet vilket även har följt honom genom åren där träning nästan varje dag i veckan fortfarande är en viktig del av vardagen. Tidigt började han med olika idrotter, gymnastik och fotboll bland annat. Sedan blev det skateboard där han snabbt blev bra, fick sponsorkontrakt med Per Holknekts dåvarande stall Street Style i Stockholm, åkte över till USA och skejtade, men landade senare i boxningen för BK Kelly med goda framtidsutsikter innan en elak reumatism satte stopp för karriären i slutet av 1990-talet.

– Helt plötsligt kunde jag inte gå, fick någon sorts inflammation i fötterna som gjorde att de svullnade upp. Jag kunde inte lägga ett täcke på fötterna eller sätta på mig strumpor. Det var som en brännskada.

Carl gick med det här i ett år och läkarna hade ingen aning om vad det var. Till slut blev han inlagd på sjukhus och det konstaterades att han fått ledgångsreumatism. Då var han 27 år ung och tung medicinering kopplades på.

– Jag gick en match till på ren vilja men kunde inte röra mig ordentligt eller hålla fysiken uppe. Så istället utbildade jag mig till personlig tränare och jobbade som det ett tag. Det handlade om att svida om livet och jag insåg att en proffskarriär i någon sport överhuvudtaget inte var aktuellt med den här kroppen som är så trasig. Det var kortisonsprutor i axlar, fot- samt handleder och cellgifter.

Carl som med sin extrema vinnarskalle alltid hade tänkt att han skulle leva på sin sport fick tänka om. Ett slumpartat möte blev starten på ett helt nytt liv, ett kul men tufft liv, ett ensamt liv.

– Jag var nere i Borgholm en sommar och jobbade som PT på Strand hotell och där sprang jag på en bekant som jobbade utomlands som livvakt. Jag pratade även med några livvakter ur Kungens team som var där och jobbade under Victoriadagen. Det där skulle man ju kunna göra tänkte jag.

Några månader senare sålde Carl allt han hade och drog som nybliven 30-åring till England för en livvaktsutbildning som han blivit rekommenderad och det gick bra redan från början. Målet var att bli världens bästa livvakt istället för den idrottskarriär han hoppats på. Ständigt denna prestationsinriktning med tydliga mål.

– Ja, det finns alltid där och med reumatism så blev det lite svårare, fortfarande kunde jag egentligen inte springa och gick på tung medicinering. Men jag var i övrigt oerhört sugen på att lära mig och sög åt mig allt.

Någon plikt att meddela utbildningens ledning om reumatismen fanns inte heller.

– Nej, jag sa ingenting om det. Men när man kommer in på skolan så söker personalen igenom all packning och när de såg all smärtstillande medicin så tittade de lite konstigt på mig men inga reaktioner i övrigt. Antagligen såg dem någonting intressant i mig.

Utbildningen gick bra men var tuff, framför allt mentalt, sen flyttade Carl över till England för att börja jobba som livvakt.

– De tog mig under sina vingar och fostrade mig på olika jobb. I början handlade det mycket om att stå korridorvakt från åtta på kvällen till åtta på morgonen på ett lyxhotell där en kunglighet från till exempel Saudiarabien tagit in med sitt entourage. Åtta år senare hade jag egna kontrakt där jag flög runt till två-tre länder i veckan för olika uppdrag som frilansare och det gick fort bra. Det handlade oftast om storstäder i Europa som Moskva, London, Paris och Monaco men även lite i Afrika. Det var mest näringslivstoppar med mycket medel och eller stor exponering. Men även politiker, kungligheter och rap-stjärnor.

 

Berätta hur en arbetsdag kunde se ut.   

– Låt säga att en företagsledare kommer in från USA på en Europa-turné med ett tight schema. Ena dagen skulle han vara i London för att möta premiärministern, nästa dag skulle han möta tidigare presidenten Sarkozy i Frankrike och sen vidare till Moskva för att träffa Putin och vidare till Sverige. Det var möten, möten, möten och kanske nått event. Då var vi ofta komplement till det amerikanska teamet fast med lokalkännedom i Europa. Vi kunde språket, vi kunde trafiken, vi kunde flygplatserna, sjukhusen, tempot och så vidare. Då tog vi över när de var här.

 

Några andra situationer?

– Jag byggde upp ett livvaktsteam runt en person som placerade pengar åt andra och som efter kraftiga nedgångar råkade ut för en kidnappning där han pressades på pengar av missnöjda klienter. Det höll på ett par år med ett skydd som först var jag men så blev vi fler och byggde ett team runt honom så att han kunde känna sig trygg och bilda familj. Där kunde en vecka se ut så att det fanns ett boende i Frankrike, ett i London och ett i ett annat land. Det kunde vara tre länder i veckan enbart för att flytta på honom, han jobbade ändå från en laptop så det störde inte arbetet. Men hotbilden flög efter honom.

–Under en resa hade vi tre försök att ta honom, eller konfrontationer där den andra sidan skickat kompetenta team för att plocka honom. Dygnet runt blev det en sorts katt och råtta lek.

 

Det låter livsfarligt?

– Det var jättespännande och jättekul eftersom vi hade ett så pass bra team. Och att vi äntligen fick göra det som vi hade lärt oss i skolan fast ännu lite mer. Här var hotbilden så pass hög och klienten så pass motiverad att vi fick göra vad som krävdes för att hålla honom och hans familj säker. Det var en jätteutmaning men samtidigt väldigt roligt. Det blir ju spänning i det.

 

Var det din match när inte du kunde boxas längre?

– Det blir tävling, man vill visa att vårt team är bättre, att vi planerar bättre. Som inför en middag dit hotaktörerna kunnat hitta efter ett tag och hur tar vi oss då därifrån? Det planeras innan in i minsta detalj. Eller hur man tar sig in eller ut ur ett land, hur man ska samverka med lokal polis eller inte samarbeta med den lokala polisen för i det landet är det kanske inte säkert. Då får hela teamet hålla så låg profil som möjligt och gå under en sorts uppdiktad historia till exempel som revisor, jurist eller personlig assistent och samtidigt inte välja de största individerna utan normalstora för att inte väcka uppmärksamhet.

 

Det låter som en manlig värld?

– Det finns tyvärr inte så många kvinnliga livvakter men de är mycket eftertraktade. För vem du än är så ser du mycket mindre farlig ut om du går med en kvinna och du kommer undan med så mycket mer. Då kan jag sitta på en restaurang tre bord bort från bossen och ingen tänker på oss även om man ser lite ruff ut. Sitter det två sådana så drar det uppmärksamhet till sig. Kvinnliga livvakter har många fördelar på sin sida.

 

Det verkar handla väldigt mycket om planering och research?

– Det är olika lagstöd beroende på vilket land du jobbar i. I vissa kan du inte göra någonting, i andra ganska mycket, vissa länder får du mycket stöd av lokalpolis andra är det tvärtom. Man får ta reglerna dit man kommer och läsa på juridiken kring licenser. Om man får ha vapen eller inte till exempel. Får man inte det gäller det att visa upp en stark front eller vara helt osynlig.

 

Antar att det även gäller den andra sidan?

– Har man en kompetent organisation, aktör, enskild individ eller i värsta fall främmande nation eller stat, då har de koll på mitt team under en längre period. De vet när det närmar sig ett skifte och teamet har kört i fyra-sex veckor och kanske trötta och redan är hemma mentalt. Det är då det händer. Från boxningen har jag tagit med mig att det är då i slutet som man ska köra ännu hårdare och göra alla rutiner ännu noggrannare och ännu bättre. Avsluta alltid starkt i allt du gör oavsett vad.

 

Är det mycket vapenkonfrontation?

– Nej, inte här. Det har förvisso varit nära ögat några gånger. Men skulle det bli det så har man förlorat i planeringen. Det handlar om att hela tiden ligga före den andra sidan. Vapen är den absolut sista utvägen. Men gör man sitt grundjobb så ska man aldrig behöva hamna i de situationerna.

livvakt

2010 slutade Carl att jobba som livvakt. De sista åren så skötte han teamen och satte livvakter på plats och hade mest klientrelationer. Tävlingsmänniskan kände också att han gjort allt. Han hade kommit till den högsta ligan, han hade nått klienter på en nivå han aldrig trodde han skulle nå. Att nå så långt med ett nästan tomt cv i en bransch där han tävlar mot elitsoldatutbildade personer i specialförband är väldigt ovanligt. Men Carl visade att även med ett tomt cv så kan man lära sig att bli bäst och till sist även den som styr och planerar.

Han lärde sig att det handlar mer om attityd, att vara ödmjuk och villig att lära sig yrket. Att vara professionell och disciplinerad i sitt arbete. Att nästan vara besatt som de bästa idrottarna är. Att äta leva och sova med det du gör för att bli bäst. Carl gjorde det och nådde också nivåerna där han jobbade för världens rikaste man, för världens största diktator, världens kändaste popstjärna och en rad ministrar. Men det som fick honom att sluta var det faktum att han inte levt sitt eget liv på många år.

– Jag hade levt andras liv i tio år för det är vad man gör. Suttit i publiken på läktaren och tänkt att det där skulle jag vilja göra. Samtidigt så började mina tankar att gå åt att sannolikheten att jag ska ha en bra personlig utveckling från där jag är nu inte är så stor. För under de här åren hade jag inget familjeliv, inga nära relationer, utan det var bara jobb och ensamhet.

 

Det låter sorgligt?

– I princip inga som jag jobbade med hade nära relationer, de flesta var skilda eller låg i skilsmässa, istället tröstade man sig med materiella saker. Nya bilar och motorcyklar, man reste och sprätte iväg alla pengar för när man levt det där livet där alla är miljardärer så kommer man vilja leva som man är van att leva även när du är ledig i några veckor.

 

Hur har man råd med det?

– Det har man inte. När jag lever med en klient får jag en float, fickpengar, för jag måste kunna boka ett bord och sitta bredvid på en restaurang där det kostar 6000 kronor per person för en middag. Man kör lyxbilar, bor på lyxhotell där man sitter och hejar på Beyoncé och Jay-Z vid bordet bredvid. Sen när jag är ledig så ska jag tillbaka till min etta i London, tillbaka till Sverige och stå i kö och åka tunnelbana. Det blir en rejäl backlash för många.

 

Blev det en backlash för dig?

– När man lever så intensivt, när det är så mycket som händer runt än hela tiden under en vecka med massor av intryck. Det är länder, ministrar, det är galor och röda mattor, det är hotbilder och fly från land och allt det här och sen så ingenting mer. Då mådde jag dåligt. Jag har till exempel inte druckit alkohol på arton år. För jag vet att om jag skulle ha gjort det så hade jag blivit bäst på nattklubb och fest och det hade varit en dålig utväxling för mig.

– Jag hade satsat allt på det här jobbet, lagt allt annat och alla andra åt sidan under så många år. Jag hade fått min cv med allt var det innebar, jag hade nått toppen, men hade jag lagt mer tid så hade jag slutat som många av de jag såg bli kvar. Bittra gubbar med mycket materiella saker men som inte mår så bra. Jag tänkte att jag kommer inte högre. Så jag flyttade hem till Sverige.

 

Hur såg planen ut då med tanke på din personlighet?

– Jag ville lära mig den andra sidan av säkerhetsbranschen, om rådgivning, ledarskap, att bygga företag, utbildning och så vidare. Så jag blev upplockad av ett riskmanagementbolag i Stockholm så jag landade där 2010 och var med att bygga upp ett Rolls Royce-bolag inom den branschen. Jag byggde deras livvaktsutbildning och började bygga upp personsäkerhetsavdelningen. Vi tog hand om miljardärerna och näringslivet i Stockholm. Ville komma in och jobba förebyggande innan det händer någonting så att folk slipper ha livvakter. För det är den sista utvägen. Jag brukar säga att träffa mig och prata med mig nu innan, så slipper du använda mig sen.

– Jag utbildade även unga hungriga personer som ville in i livvaktsbranschen. Att hjälpa dem och samtidigt utveckla mig själv. Börja leva, skaffa familj, börja träna regelbundet igen. De sista åren höll jag på att gå sönder i kroppen. Av reumatismen, stress och problemen med att hålla kosten under de 18-20 timmar om dygnet man jobbar. Många gick på Snickers och Red Bull vilket snabbt får en ur form. Jag började med nyttiga Smoothies 2003 och fyllde sedan kostymen med pumpakärnor.

Carl kom alltså hem 2010 för att börja leva ett så kallat vanligt liv med familj, nära relationer och träning. Han jobbade i två år som affärsområdeschef på riskmanagementbolaget och hade börjat dejtat. Allt såg ljust ut och vägen framåt var vidöppen. Det var då det otäcka och ödesdigra överfallet i parken i Stockholm skedde. Livet fick ett rejält hack i själen. Men med den mentala styrka som genomsyrat Carls liv tog han sig alltså tillbaka. Han vände det negativa till något positivt utan bitterhet eller hämndlystnad.

Idag har han uppdrag där man tillhandahåller skyddat boende och skräddarsyr lösningar för personer som lever under hot. Han föreläser och håller workshops inom säkerhet, berättar sin personliga historia och utbildar i vilka trender som finns inom säkerhetsbranschen och pratar om lösningar. Han är konsultstöd och rådgivare åt företag. Målet är att nå ut till så många som möjligt, företag, myndigheter, organisationer och privatpersoner.

Kanske blir det även en bok? Mycket av det han varit med om är nedskrivet. Förberedelser är gjorda. Frågan är bara hur mycket han kan och får berätta? Carls liv låter nämligen som en agentroman. Jag misstänker att den skulle sälja bra. Men viktigast av allt just nu. Carl har hittat hem och är precis nygift.

 

Casinobonus banner mobile
Norges Casino banner mobile
Forbrukslan banner mobile
Svensknätcasino_banner mobile

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.