Biopics – höga toppar och djupa dalar

Text: Rebecca Unnerud Foto: Noble Entertainment
Posted 6 månader sedan in Kultur, Nöje

biopics

Filmen om Tove Jansson – “Tove” – hade premiär på Göteborgs filmfestival i början av året och har nu hittat in till biograferna runtom i Sverige. “Tove” skildrar decenniet efter det andra världskriget då Tove Jansson gick från okänd, stretande konstnär till ärad och älskad författare av såväl stora som små världen över. Ett lyckat exempel bland en uppsjö av biopics.

 

Rebecca Unnerud skriver återkommande i Nollnitton och på Totally Örebro om aktuella företeelser från film- och tv-världen.

 

Det blev en publiksuccé för “Tove” i Norden trots pandemin och filmen fick recensioner som kan sammanfattas med ”finstämt och kärleksfullt, men konventionellt”.

Biografisk film, eller ‘biopic’ som det också kallas, har blivit en stark genre inom film. Både när det gäller framgångsrika resultat på biograferna och som prisvinnare och kritikerfavoriter, men biopics är långtifrån en ny företeelse. Tidigt togs det tillvara på att kända huvudkaraktärer kunde locka en stor publik. Personer som Jesus, Napoleon, Jeanne d’Arc, Kleopatra, Elizabeth I, Abraham Lincoln, Adolf Hitler, Jesse James, Al Capone och Kennedy-familjen har alla gestaltats genom filmhistorien.

Biopicen har avfärdats av Quentin Tarantino som ett enkelt sätt för en skådespelare att vinna en Oscar och det ligger en viss sanning i det. Sedan 2000 har 11 av Oscarsstatyetterna för bästa manliga skådespelare gått till skådespelare som har spelat kända människor, exempelvis Jamie Foxx i ”Ray”, Philip Seymour Hoffman i ”Capote” och Daniel Day-Lewis i ”Lincoln”. Under samma tidsperiod har tio av Oscarsstatyetterna för bästa kvinnliga skådespelare också gått till gestaltning av kända livsöden som Julia Roberts i ”Erin Brockovich”, Meryl Streep i ”Järnladyn” och nu senast Renée Zellweger i ”Judy”. Men hur är de här filmerna i stort?

Vi blir onekligen översköljda av dramatiserade livsöden på bio och det finns flera svårigheter med biopics. En aspekt är att de verkliga personerna och deras omgivning inte accepterar hur de porträtteras i filmen. Dessutom är det svårt att göra film om kända människor som publiken har en relation till. Det finns krav på autenticitet samtidigt som filmen ska vara ett självständigt verk med konstnärliga tolkningar och ett uttryck.

Ett vanligt problem med biopics är att de pliktskyldigt följer en mall och blir överbelastade när regissören vill berätta för mycket vilket resulterar både i ett spretigt och förutsägbart resultat. Det kan lätt bli ytligt och oengagerat. Ett par exempel på det är ”Diana” och ”Grace of Monaco” som handlade om Lady Diana respektive Grace Kelly. Trots att det är ikoniska personer och de gestaltades av skickliga skådespelare som Naomi Watts och Nicole Kidman var det något som skavde i dessa filmer. Dock handlar det ytterst lite om deras skådespelarinsatser utan desto mer om just det träiga och förutsägbara manuset.

Men sedan finns de där biopicsen som vill bryta ny mark för hur den typiska filmen i genren ska se ut. En av dessa är Todd Haynes ”I’m not there” – Bob Dylan-biografin från 2007. I filmen som hyllades av kritiker och filmforskare världen över spelade flera skådespelare, exempelvis Cate Blanchett och Heath Ledger, en annan version av Dylan.

Andra filmer där både skådespelarna och filmen i stort har hållit hög klass är ”The Theory of everything” där Eddie Redmayne spelar Stephen Hawking och ”Bohemian Rhapsody” med Rami Malek som Freddie Mercury.

David Finchers ”The Social network”, som kretsar kring Facebook-grundaren Mark Zuckerberg, är ytterligare ett sådant exempel. Jesse Eisenberg är bra i huvudrollen som Zuckerberg men det är det knivskarpa manuset, det visuella bildspråket och hela skådespelarensemblen som gör filmen till en fullträff.

”Control” (2007), Anton Corbijns regidebut om Joy Divisions sångare Ian Curtis och ”Pollock” där Ed Harris spelar konstnären Jackson Pollock är andra lyckade biopics som är värda att se.

”Walk the Line” är en personlig favorit som har ett respektfullt och gripande manus och fantastiska prestationer av Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon som Johnny Cash och June Carter. Även svenska ”Monica Z” (2013) av Per Fly är en vass film att lyfta fram där Edda Magnason är elektrisk som Monica Zetterlund.

 

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.