Daniel Eriksson brinner för kultur till alla

Text: Pelle Blohm Foto: Dan Lindberg
Posted 4 veckor sedan in Kultur, Näringsliv, Nöje

Sjöängen
Casinotopp banner

Daniel Eriksson är kultur- och evenemangschef på Sjöängen i Askersunds kommun. En imponerande byggnad med mycket innehåll och aktivitet som dessutom ligger vackert intill norra toppen av Vättern. Daniels väg hit har på något sätt varit en rak röd tråd med någon enstaka sväng åt ett annat håll. Jag tror aldrig tidigare att jag intervjuat en person med så klar livsväg redan ifrån en mycket tidig ålder. Häng gärna med Daniel när han berättar om den vägen.

 

Redan när Daniel Eriksson gick i sjätte klass så kom det en teaterledare som hette Maria till klassen och läste ett stycke ur en pjäs. Det där gjorde ett starkt intryck på Daniel som redan på vägen hem sa till sina föräldrar att det där vill jag göra. Så de ringde och anmälde både Daniel och hans bror till det teaterprojekt som Studiefrämjandet höll i och som senare utvecklades till en förening som hette Théa Hjärsta musikteaterförening. Daniels bror hoppade snabbt av och fokuserade på fotboll och innebandy men det var ingenting för Daniel.

– Jag provade lite fotboll, lite ishockey men det var inte min grej alls utan jag fastnade för den där texten som Maria läste upp.

Man kan undra mer på djupet vad det var Daniel fastnade för?

– Jag kommer inte ihåg exakt men det var någonting som jag blev väldigt nyfiken på. Jag ville veta hur det skulle gå, vad som skulle hända och hur det skulle sluta, det fanns en spänning i berättelsen som satte sig i mig. Det gjorde också att jag började spela amatörteater redan i sexan.

Daniel fortsatte sedan att spela amatörteater hela vägen upp till gymnasiet. Ibland var det blandgrupper med barn, unga vuxna och äldre i samma grupp och andra gånger var det rena ungdomsgrupper.

– Vi spelade både för skolor och allmänheten och vi gjorde en till två produktioner per år. Då kände jag också att jag verkligen hade hittat min grej.

Teater var inte någonting som kom från föräldrarna även om pappan var kulturintresserad  rent generellt men med allra mest fokus på konst, även om han senare skulle sitta i styrelsen för teaterföreningen. Mamman sydde kläder till föreställningarna eftersom hon gillade att sy.

Hur såg dagarna ut för Daniel då?

– Det var skolan och det var teatern med repetioner en till två gånger i veckan och några timmar på helgerna. Sen var det förvisso så att ju närmare premiär man kom så kunde det vara varje dag i två veckor. Ibland fick man vara ledig från skolan och spela eller så på kvällarna under en vecka vid föreställningsperioderna.

Här är det dags för en liten titt bakåt innan vi fortsätter framåt i berättelsen. Daniel är örebroare, uppväxt i Örebro och upplevde sina första år i livet på Sturegatan på Öster. Dock så flyttade familjen till Stockholm under ett par år där Daniel började i första klass, men flyttlasset gick ganska snabbt tillbaka till Örebro igen. Då hamnade man i Hjärsta där Daniel växte upp och gick i skolan. Han hann avverka Lars Wivallius skola, Holmens skola och Mikaelsskolan under åren på låg-, mellan- och högstadiet. Med stor värme i rösten berättar han dessutom om de långa somrarna i familjens sommarstuga i Glanshammar.

– Som vuxen när jag tänker tillbaka så minns jag hur kul och skönt det var att komma ut och såga ved, röja sly och köra en gammal traktor från 1960-talet i skogen och det var ju ingenting som jag normalt gjorde annars. Det tog 20-25 minuter att åka dit men det var så tyst, det var verkligen landet. Min bror och jag umgicks mycket och det var alltid någonting som skulle fixas eller målas eller röjas. Men vi badade också, i Tjugestasjön och Väringen, och lekte förstås, byggde koja – vi var i princip ute från att vi vaknade till det blev mörkt under hela sommarlovet.

Det låter som rena ‘Barna i Bullerbyn’-idyllen när Daniel berättar om sina somrar ihop med mamma, pappa och sin bror och där mormor och morfar dessutom hade ett hus och hans mammas bror med fru hade ytterligare ett hus på tomten. Ett himmelrike för ett barn som alltid hade någon vuxen i närheten men ändå kunde känna sig fri att springa runt, cykla, leka och njuta av livet.

– Tyvärr har vi inte kvar huset längre och det var väldigt jobbigt att behöva göra sig av med det men man får intala sig själv att var sak har sin tid. Det där var då och nu är nu, säger Daniel som numer bor i hus i Örebro och har fullt upp med att sköta allt med det tillsammans med sambo och tre barn.

 

Sjöängen Daniel Eriksson

 

Då är vi också tillbaka i berättelsen om det unga teaterlivet och att Daniel förutom att skådespela även regisserade en del under åren i Théa Hjärsta musikteaterförening.

– Det stämmer, från sjätte klass och framåt, men kom ihåg att det enbart var på amatörnivå.

För Daniel hade helt andra mål när det kommer till arbetslivet.

– När jag kom till gymnasiet så funderade jag på vilken inriktning jag skulle välja där. Jag och en kompis hade tankar på Estetisk-praktisk på Karro men den var bara tvåårig och jag började tveka då jag kanske ville plugga vidare och då visste jag inte om jag skulle ha behörighet. Men jag visste ju vad jag ville bli, jag skulle bli lärare. Det har jag velat bli så långt bak jag kan minnas. Ända sedan jag var barn. Jag var tvärsäker. Prao, som det hette då, gjorde jag alltid på skola eller förskola.

Daniel valde inte det Estetiska-praktiska utan istället Samhällsvetenskaplig inriktning på Risbergska skolan då han ansåg den vara bredare. Dessutom skulle han bli lärare och då passade det väldigt bra dessutom. Men han spelade fortfarande amatörteater på fritiden så när det blev julspel i gymnasiet så blev han väldigt drivande i det, skolan hade även stora vårkonserter som musikläraren Björn Johansson var initiativtagare till och då var Daniel konferencier, spexade och skrev manus. Men han såg aldrig teatern som en yrkesväg, det var lärare han skulle bli.

– Gymnasietiden var en jätterolig tid men det jag minns mest var de här körprojekten, julspex, projekten mellan lektionerna, vänskapen, luncherna och rasterna. Det var allting runtomkring lektionerna som sticker ut och allting handlade om kultur vilket jag inte såg då men kan se nu i backspegeln.

När Daniel skulle söka till högskola så stannade han plötsligt upp och började fundera.

– Ska jag först gå tolv år, utbilda mig i skolan för att jobba i skolan och därefter verkligen jobba i skolan? Så under det sista året i gymnasiet så började jag titta efter om det fanns någonting annat. I tio år hade jag gått och varit säker på vad jag skulle bli men så plötsligt – nej, kanske inte ändå.

Daniel sökte i alla fall till lärarhögskolan och kom in men ett sommarjobb kom emellan – som utökades och blev ett års jobb på Folksams postavdelning vid Skanstull i Stockholm. Daniels pappa jobbade för Folksam och hade under några år lyckats hjälpa Daniel till sommarjobb i företaget. Under det här året så började han titta sig omkring efter något annat.

– I den processen så började jag tänka att kanske någonting inom teatern? Men vad? Skådespelare ville jag inte bli. Men så dök det upp en utbildning som hette dramapedagog. Då tänkte jag att där har jag både drama och teater samt pedagogiken. Det var ju perfekt.

Hösten 1996 började Daniel på dramautbildningen.

– Det ångrar jag inte för en sekund, det var riktigt bra. En tvåårig utbildning där jag under utbildningen gjorde praktik på Kulturskolan här i Örebro. Direkt efter att jag gått klart utbildningen fick jag dessutom jobb på Kulturskolan och det var helt fantastiskt.

Plötsligt föll allt på plats för Daniel och jag antar att det var en nyttig process han gått igenom under åren i skolan med så fastlagda mål redan som barn att hålla på med teater och även bli lärare. Mål som sedan gungade när han insåg att det inte var i ett klassrum i en traditionell skola han ville verka. Vad var det då som kändes så perfekt och bra med utbildningen till dramapedagog?

– Hela utbildningen var så praktisk och konkret, dessutom den klara kopplingen mellan teatern och pedagogiken. Men om man ska hårdra det hela så var namnet på utbildningen dramapedagog, inte teaterpedagog. Drama bygger mer på det som händer med dig och gruppens utveckling. Då kan man använda teater som ett verktyg till exempel. En dramapedagog kan jobba med barn, unga, vuxna och äldre där man arbetar med att stärka deras självkänsla eller teambuilding. Trygghetsövningar som stärker individer och grupp, det är dramapedagogikens förhållningssätt. Att fokusera på individen i gruppen och samspelet där emellan.

 

“Ska jag först gå tolv år, utbilda mig i skolan för att jobba i skolan och därefter verkligen jobba i skolan? I tio år hade jag gått och varit säker på vad jag skulle bli men så plötsligt – nej, kanske inte ändå.”

 

Under Daniels utbildning pratade man mycket om det dramapedagogiska förhållningssättet och det menar han är något som lever i honom och som han lever. Det handlar om att alla ska kunna vara med, alla är med och det är viktigt att se alla i en grupp.

– Det är det jag tagit med mig allra mest ifrån utbildningen. Fortfarande idag kommer jag in i de tankarna när jag jobbar att det där är ju det dramapedagogiska synsättet. Att alla ska med, alla ska ha sina roller. Det genomsyrar det mesta jag gör.

Hösten 1998 började Daniel arbeta på Kulturskolan som teaterlärare med drama.

– Teater är som sagt en del av drama, det handlar om att känna sig trygg, visa sig, uttrycka sig och till exempel våga gestalta. Du använder hela tiden delar av dig själv när du spelar teater så det är en helt nödvändig grund för att kunna ta dig vidare, påpekar Daniel.

Arbetet på Kulturskolan var roligt och Daniel trivdes, förutom teaterlärarfokuset så samarbetade han med danslärare, sånglärare och musiklärare där de skapade musikaler och hade musikalkurser på Kulturskolan. Men så kom privatlivet emellan, Daniel träffade sin sambo Martina, de skaffade barn och då passade inte kvälls- och helgarbete så bra, så han funderade på att kanske göra något annat.

– Men så hade vi utvecklat en ny tjänst på Kulturskolan som hette producent, vi behövde det eftersom vi gjorde så många produktioner. Då var det en kollega som sa till mig att “den där tjänsten söker väl du?”. Fast det hade jag inte alls tänkt på. Men jag sökte och fick tjänsten så jag gick ifrån att vara teaterlärare till producent på heltid och då blev det även mer dagtid och kontorsarbete. Det var jättekul och helt rätt för mig. Att som en sorts projektledare samarbeta med alla andra på skolan.

Daniel var på Kulturskolan i 14 år, de sista åren även som administrativ chef. Han var även utlånad några procent under ett år till Landstinget och deras kulturenhet. Då jobbade Daniel med skapande skola, vilket är statliga medel som ska gå till att skapa och se professionell kultur i skolan.

– Då var det så att inte alla kommuner i länet sökte skapande skola-bidraget och det var mitt jobb att försöka få alla tolv kommuner att söka bidraget. Det var en chans för barnen att få mer kultur, det står i läroplanen att de ska ha det men i slutändan är det en prioritering som görs, men kanske också att inte alla har full koll på vad det innebär. Dels vad det gör med en individ och vad det gör med en grupp när man får utöva kultur, vad det sätter igång för tankar och reaktioner. Jag är helt övertygad om att om du skapar själv då växer du även som människa.

Efter det uppdraget, som var ett projekt på ett år, så återvände Daniel på hundra procent till Kulturskolan men i samma veva började han känna att han varit där väldigt länge. Även om rollerna varit olika och att det bidragit till utveckling och trivsel så kände han ändå att han behövde ta ett nytt steg.

– Då blev det en tjänst ledig hos Landstinget som utvecklingsledare för kultur. Jag sökte och fick tjänsten. Sedan bytte Landstinget namn till Region Örebro län. Där var det intressant att jobba i en organisation som är beroende av andra organisationer. Regionen i sig har ingen egen kulturverksamhet, den bedrivs av institutionerna, den bedrivs av bidrag till studieförbund och föreningar och den bedrivs av kommunerna. Där handlar det mycket om att främja, stötta och samarbeta.

Efter att ha jobbat där i ett par år så insåg Daniel att han saknade det kreativa arbetet och den direktpåverkan han varit van vid och tyckt så mycket om. Istället för som nu arbeta med planer och strategier.

– Jag gillar att flytta skåp, istället för att främja någon att flytta ett skåp så ville jag flytta skåpet själv. Samtidigt var tjänsten väldigt värdefull då jag fick en helt annan bild när det kommer till stat, kommun och region än vad jag hade innan. Det har jag stor nytta av idag. Jag insåg då och jag inser idag att relationen mellan region och kommun är väldigt viktig.

 

Sjöängen Daniel Eriksson

 

Efter ett två år långt inhopp som Kultur- och fritidschef i Lekeberg dök tjänsten som scenkonstchef på Sjöängen upp. Daniel tyckte redan när de började bygga denna ‘arena’ att Sjöängen var ett väldigt modigt och häftigt bygge – och helt rätt dessutom. Nu är vi framme vid hösten 2017 och Daniel kände att “herregud, det här måste jag bara söka!”.

Han fick också tjänsten på Sjöängen, precis som flera av de andra tjänster han sökt genom åren. Skicklighet, kunskap, tur och rätt tajming antar jag att han haft. Titeln från början var alltså scenkonstchef, numera står det kultur- och evenemangschef under hans foto på hemsidan. Uppdraget då var att ha ansvar för scenverksamheten, eventen, konsthallen och konferensverksamheten. Nu ingår även bibliotek, ungdomsgård, musikskola och allmän kulturverksamhet. Dessutom ingår ett uppdrag att samordna Sjöängens alla verksamheter där det bland annat även finns en högstadieskola.

I april 2018 inledde Daniel sin tjänst på Sjöängen som i stora delar handlar om att få huset att synas och höras. Just nu lever vi i en pandemi som går utanför allt annat och som slog ut en stigande kurva av positiva event och upplevelser. Kanske blir det lite som att starta om när det hela lagt sig i en osäker framtid.

Men jag hör också att Daniel brinner för Sjöängen, husets utveckling och verksamheter och hur han kan implementera de kunskaper och erfarenheter han har från sina tidigare uppdrag och ta med sig det in i arbetet med Sjöängen. Frågor som gäller det statliga, regionala och kommunala och hur det arbetet behöver utvecklas. Det finns en viss frustration att inte nå ut med hur viktiga Sjöängen är och hur hårt de arbetar, menar Daniel.

– Sjöängen har kraften och viljan att vara en regional arena. Idag når vi ut i tre regioner till och med, men vi tillhör Örebroregionen. Sjöängen är en självklar del i den kulturella infrastrukturen men utan regionala och statliga medel. Det vill jag ändra på. Det handlar om solidarisk fördelad kultur. Kultur till alla helt enkelt.

Och hur gör man det kan man tänka? Det är stora kolosser med en hel del byråkrati och tunga processer.

– Region Örebro län behöver utveckla arbetet med kultur i hela länet. Regionorganisationens samarbete med respektive kommun är oerhört viktig. Den är grunden. I den regionala kulturplanen är solidariskt fördelad kultur prioriterat. Det är idag, tyvärr, för centrerat kring den största kommunen. Jag tycker att man ska vända på perspektivet och tänka utifrån och in. Det vill säga utifrån de elva mindre kommunerna in till den större. Vad skulle hända om man tänkte så? En annan idé är att i dialog med kommunerna fördela ut resurserna: Kan till exempel Sjöängen/Askersund kommun husera den regionala dansutvecklingen och husera utvecklingsledarna? Kan en annan kommun husera filmutvecklingen och en tredje teaterutvecklingen?

Daniel är inte nöjd med hur det ser ut idag och det märks för han blir lite skarpare och mer fokuserad när detta ämne kommer upp. Det är ett budskap han vill ska komma fram med kraft men han ser samtidigt ljus vid horisonten.

– Om den regionala kulturplanen ska förverkligas krävs ett medvetet arbetsätt där mantrat ”tolv kommuner” ständigt upprepas. Askersunds kommun med Sjöängen i spetsen är beredda att bidra. Vi gör det idag och vi både kan och vill mer ihop med Region Örebro län. Vi har verkligen en bra dialog idag och jag tycker att man förstår utmaningarna. Låt oss nyttja det och verkligen göra skillnad på riktigt, säger Daniel och tillägger:

– I vårt remissvar till regionen för den regionala kulturplanen konstaterade vi att den södra länsdelen i stort sett inte får något av de regionala och statliga medlen i den så kallade samverkansmodellen.

Själv kan jag bara rekommendera att besöka Sjöängen om ni har vägarna förbi. Ett vackert hus i en vacker miljö invid Vättern som jag verkligen hoppas får fortsätta leva. Sjöängen med dess verksamheter är något Askersund verkligen kan vara stolt över.

 

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.