Jag ser Alexander Axéns ryggtavla på långt håll. Han är på väg in genom dörren till kontoret vid Behrn Arena men ångrar sig och vänder tillbaka igen. Klockan är en minut i tio och vi skulle träffas klockan tio. Det är Alexanders lediga dag, vilket jag inte vet om, men han vinkar när han ser mig komma och säger nästan direkt: ”Jag brukar alltid vara tidig, men inte idag.”

Själv kommer jag nästan alltid med andan i halsen i sista minuten, så även denna dag, och jag vet inte om Axén vill markera. Kanske är det en del av hans ledarskap? Noggrannheten. De små detaljerna. Det är någonting vi ska prata om, tänkte jag. Om Alexander och om ledarskap.

Vi sätter oss till rätta i hans kontorsrum där vi samsas med papper, datorer och en whiteboard full med anteckningar. Alexander plockar upp en lång rad flaskor med Mer ur en plastpåse och ställer vid fönstret, tilltugget göms i en hylla bakom honom. Sedan lutar han sig tillbaka och ser på mig med ögon som talar om att han är redo. Jag känner Alexander via fotbollen men inte privat, så det känns naturligt att låta honom presentera sig själv.

Vem är du utanför fotbollen?

– Jag är 47 år gammal och mitt i livet. Är äldre än jag känner mig, ser mig som 35 men när jag tittar på mina barn så vet jag. Jag har två barn och försöker göra mitt absolut bästa för att vara en bra farsa. Försöker sluta 15.00 varje dag och sedan vara hemma med barnen tills de lägger sig för att därefter börja jobba igen. Dessutom har jag världens bästa fru men känner ibland att jag inte visar det tillräckligt mycket. Jag tar tyvärr mycket för givet. I övrigt så älskar jag möten med människor och älskar så klart fotboll. Med det jobbet jag har så får jag båda delarna. Men just nu är jag mitt i en period när jag inte vet vad jag vill göra. Vad som händer vidare.

Inom fotbollen eller generellt?

– Egentligen är det så att jag inte riktigt vet vad jag vill. Vi i ÖSK har börjat prata och vi ska prata vidare. Det finns en önskan från ÖSK att vi ska gå vidare. Det finns mycket som talar för men även saker som gör att jag är osäker. Så jag vet inte. Skulle jag svara nu så blir svaret: jag vet inte.

Du närmar dig 50 år. Många omformulerar sina liv då?

– Ja, kanske. Det finns så mycket kul i världen och man får offra mycket som tränare samtidigt som man får väldigt mycket. Just nu står det och studsar. Som två magneter mot varandra. När det väl sätter sig så är det en jävla kraft men just nu är det lite åt båda hållen. Jag vet inte riktigt.

Du är känd för att vara frispråkig. Men finns det någonting man inte vet om dig som man borde veta?

– Det finns det säkert men jag tänker inte så. Man är ju den man är. Jag älskar politik till exempel. Tittar på alla utfrågningar. Spelar in dem och kollar i efterhand. Det blir bara mer och mer intressant med politik, det är så svårt och de är så duktiga. Det gäller alla partier. Normalt är ju politiken att man är höger, vänster eller mitten. Men för mig är det så att bra politiker gör mig glad.

Är det politiken i sig eller ledarskapet och retoriken som lockar dig?

– Alla politiska partier har bra saker och när man inte måste ta ställning kan man ju ta det gottaste av allting. Då tycker man att det där är jättebra och det där är jättebra men det är kanske helt ohållbart att göra det. För mig är det nog mer för att se hur duktiga de är. Hur skickliga de är på att säga ingenting ibland och andra gånger säga mycket med få ord. Att kolla på retoriken i olika frågeställningar. Jag är ofta imponerad över hur de under så hård press klarar av det så bra, fastän de får storstryk i debatten går de ändå därifrån med något som ser ut som ett kryss. Det kan jag bli imponerad av. Fotboll är lite som politik. Hård press och alla vet bättre än dig om ämnet.

Vad är ledarskap för dig?

– Det där har förstås förändrats genom åren, men en sak har jag haft med mig från början: att se individen, vilket är en grund i hela mitt ledarskap. Allt började med att jag hatade GIH-tränare. Det fanns bara sådana under min tid som spelare och jag gillade det inte alls. Jag var alltid i skolan men gillade inte den heller. Man såg inte individen utan alla skulle göra allt samtidigt. Till exempel att vända sida i en bok fast inte alla var klara. Det blev inte bra, alla har olika förutsättningar. Jag hade velat att någon förklarade för mig så att jag förstod. Lite så var fotbollen också, alla skulle behandlas exakt lika, alla skulle göra samma saker. Jag var så jävla trött på det där.

Sen träffade du Benny Lennartsson?

– Ja, men först lade jag av med fotbollen. Åkte runt som supporter istället. Men så träffade jag Benny och han är förvisso också GIH-utbildad men på vissa områden är han långt ifrån GIH och då blev jag nyfiken, på tränarskapet framför allt – men även på hur han var mot mig. Det var första gången någon sa till mig ”du får göra vad du vill så länge du bara gör det här”. Och han menade det! Alla tränare säger ju så men i praktiken blir det inte så om man sticker ut åt något håll. Från det första mötet och framåt så lärde jag mig mycket av Benny. Fotbollsmässigt förstås – men mer som ledare och framför allt att individen är jäkligt viktig.

Hur mycket av det använder du idag i ditt ledarskap?

– Det är så jag har byggt mina lag, jag vill fortfarande ha tid att sitta och prata med spelarna om allt. Det är en jäkla utmaning för det tar jäkligt hårt på en. Bara att sitta i tjugo minuter och prata om hur spelaren mår kan vara svinjobbigt men ger också mycket, så jag kan inte tulla på det. Jag bygger upp för att de ska kunna prata om allt men det kostar på när jag åker iväg på kvällen och sätter mig vid en trasig själ och jobbar för att sedan komma hem och stänga av. Men jag har bjudit in till det och då kan jag inte säga nej.

Påverkar det inte allt det andra negativt. Att så mycket kraft går åt individen?

– Det är ju det här jag vill ha. Jag känner på något sätt att det är det som lockar mig. Att lära känna människan, för då kan vi göra saker tillsammans. Ledarskap är för mig att leda, som det heter, med stöttning. Att få personer att göra mer utöver sin vilja och sin drivkraft. Mitt jobb är att rätta in dem på rätt väg. För att jämföra lite: förra året var jag en fåraherde där alla stack iväg åt alla håll medan jag i år måste säga att “nu går vi härifrån till hit”, annars blir det inte bra. Jag har fått ändra mitt ledarskap jättemycket under de här två åren bara. Det är svårt men kul.

”Fotboll är lite som politik. Hård press och alla vet bättre än dig om ämnet.”

Var du en ledartyp redan från början? Bland vänner? I skolan?

– Nej det tror jag inte. Jag har förvisso alltid gillat att prata men var nog aldrig ett föredöme på det sättet, jag gjorde nog mest saker för min egen skull på den tiden. Jag var lite egoistisk. Efter gymnasiet började jag tänka lite mer att det här blir bra för oss, inte bara för mig. När man bara har sig själv att tänka på är det lätt att vara rebellisk och motsträvig, men det funkar inte om man har en grupp som ska sträva åt samma håll. Jag har provat mig fram och lärt mig hela vägen.

Vad har förändrats sedan ditt första tränaruppdrag i Hovsta IF 1998?

– Jättemycket. Det är kul att träffa gamla spelare som berättar hur jag var då, själv kommer jag inte ihåg det. De kan säga hur jag har varit och hur jag är. Sanningen om hur man är som ledare kommer från spelarna. Men numera brukar jag ändå säga att jag är bra på att vara orättvis. Det skulle jag inte ha sagt tidigare.

Och med det menar du?

– För mig är det en självklarhet att om det sitter någon i vårt omklädningsrum som är 36 år gammal och har två barn, bredvid någon som är 17 år och nyss slagit igenom, så måste de inte ha exakt samma regler. För mig är det en självklarhet, men så är det inte för alla. I Gais hade jag jätteproblem, vi skulle ha frukost halv nio och jag sa till spelarna att de som har barn inte behöver komma förrän nio. Då blev ungkarlarna svinförbannade och tyckte att det var orättvist. Jag svarade att de med barn troligen gått upp klockan sju och käkat med barnen för att sedan lämna på dagis. De yngre kunde inte ta det och då sa jag “då kör vi sju till fyra rakt av för alla”. Då fungerade plötsligt halv nio bra.

Är du en duktig pedagog?

– Jag brukar säga att jag är bra på att få folk att förstå. De behöver inte hålla med mig men jag vill att de ska förstå hur jag tänker. Till exempel “idag kommer inte du att spela för vi ska göra så här taktiskt”. Det är min grundtanke i allt vi gör. Vi ställer frågor till spelarna, involverar dem, vill att de ska vara delaktiga i vårt arbete. Vi vill inte ha passiva fotbollsspelare med huvudet under armen som bara vill ha order om hur man ska springa och vad man ska göra på planen. Vissa spelare kan i och för sig vara så, och då får man göra så, men jag vill att de ska fundera. Det värsta jag vet är spelare som svarar ”jag vet inte” på en fråga. Jag vill att spelare ska ställa frågor, ifrågasätta mig, vara med i utvecklingen, våga fråga varför vi gör på ett visst sätt.

Du vill ha modiga och självständiga spelare?

– Jag är nog den ende jag vet som säger ”jaget före laget”. Vad jag då menar är förstås att det ska vara ett bra jag. Har du en spelare med driv som vill bli bättre och ta ansvar, istället för att bara tänka på laget och inte utvecklas själv, så kommer det även att göra laget bättre. Jag vill inte ha spelare som går in i sina sociala komfortzoner och inte sticker ut åt något håll.

Hur påverkas ditt ledarskap av att varje vecka få stämpeln godkänd eller icke godkänd i pannan? Omgivningen kräver ständigt vinster.

– Det gjorde att jag slutade läsa tidningar. 2009 hade jag ett jäkligt tufft år i Gais då jag läste allt och var förbannad på allt och alla. Jag kunde sitta på presskonferenser och bara stirra på folk med enbart destruktiva tankar. Det gjorde mig till en dålig ledare. Jag var trött hela tiden eftersom att jag lade energi på fel saker. I grunden är det så enkelt att om laget vinner så är du kung, förlorar laget så är du en sopa. 2009 blev jag bra på att strunta i allt det där. Men visst är det så att du lever med dina resultat, vinner man är det kul och förlorar man är det tråkigt. Jag är för dålig på att njuta av vinster och tar åt mig för mycket av förluster.

Vad är nyckeln till en mer stabil känslolinje då?

– Svaret är egentligen att jobba så mycket som möjligt med rutiner. Att inte åka med i de känslomässiga vågorna, som det är lätt att göra i det här jobbet. Jag brukar säga till mina kompisar att det här jobbet är inte svårare än era, skillnaden är att mina siffror finns på pappret varje dag. Resultatfixeringen är stor. Vi kan förlora men göra en bra match och vi kan vinna men göra en dålig match. Sånt har många svårt att förstå. Det är den stora skillnaden mot vissa andra jobb där man kanske rapporterar till vd:n en gång i månaden. Men även där har du pressen att lyckas. Sen är det stor skillnad på träningarna och allt runtomkring när du har vunnit eller förlorat. Här måste jag hela tiden vara neutral utåt för att inte påverka spelarna för mycket känslomässigt.

Känner spelarna av det?

– Ja direkt. Jag ser på hundra meters avstånd om en spelare mår bra eller dåligt. Då är inte jag dummare än att jag fattar att de ser det på mig också. Men jag måste vara bättre på att spela teater. Det är bättre att jobba efter rutiner och hålla en linje än att åka med känslomässigt. Mitt jobb är att förmedla till spelarna hur det var, inte hur det kändes. Att jobba med fakta. Sen är jag trygg i det vi gör. Jag byter inte spelsystem, vi vacklar inte, vi letar inte fel, vi flackar inte med blicken. Vi vet vad vi ska göra och jobbar vidare efter det. Jag visar att det här är vägen.

”Jag är nog den ende jag vet som säger ”jaget före laget”. Vad jag då menar är förstås att det ska vara ett bra jag.”

Finns det någonting som näringslivet kan lära sig av fotbollen?

– Jag tror att en styrka inom fotbollen är att man som ledare peppar för att få alla med på båten. Vi fattar att där är en som hänger, vi måste få upp den för att det ska bli bra. Vi är bra på att se hela laget. Sen tror jag att vi är bättre på att prata med varandra inom idrotten än näringslivet. Inom fotbollen pratar man om situation efter situation. Frågar sig varför eller varför inte. Vi måste reda ut situationen och kan vara lite tuffare mot varandra. Det är kanske inte lika naturligt inom näringslivet. Där går man och är sura på varandra istället. I ett lag som fungerar finns en dynamik som är helt otrolig. Generellt handlar det om kommunikation. Nästan allt gör det.

Kan fotbollen lära sig någonting av näringslivet?

– Näringslivet kan lära oss att ta eget ansvar som man måste göra på ett helt annat sätt. Där ska du kanske sälja för x antal hundra tusen kronor. Då är det bara att göra det. Ring när du vill, bara resultatet blir bra. Du måste ha drivet, förbereda och göra jobbet. Prata med kompisar i två timmar men fixa resultatet. Det skulle nog inte mina spelare klara av. Fotbollsspelare är lata i grunden. Den inre drivkraften tror jag är större inom näringslivet. Att klara av att jobba på egen hand och uppnå resultat.

Avslutningsvis, har du några förebilder inom ledarskap? Vi vet att Benny Lennartsson var en viktig mentor i början. Några andra?

– Simon Åström (ÖSK:s vd och klubbchef) är fantastisk. Herregud vilken ledare. Man glömmer bort att han inte ens är 35 år. Han har lärt mig mycket om mig själv. Han lyssnar, suger in när jag är förbannad och skyller på allt och alla. ”Jaha, vad ska du göra åt det då?” Simon får mig att fatta vad som gäller. Han är glad, en bra lyssnare och är bra på att leda. Sätter ned foten när det behövs, han är duktig på att veta när man sätter stopp och inte. Simon är lite som Svennis för mig. Om man kommer för sent, till exempel, så noterar han det men inser att det inte är läge att säga till just då. Sen kommer han fram när det passar bättre. Att hitta den känslan. Det är duktiga ledare enligt mig. Bra ledare är också de som får ut det mesta ur individen och vågar ge ansvar. Sådana personer har jag stor respekt för. De som vågar släppa garden lite men ändå är där när det behövs.