Åsa Kroon Lundell problematiserar medierna


Posted 2012-12-05 in Näringsliv

Professor Åsa Kroon Lundell vid Örebro universitet är medieforskare. Hon forskar på den medievärld som varje dag skapar vår världsbild. Som dekan för Fakulteten för humaniora och socialvetenskap ansvarar hon ytterst för den vetenskapliga kvaliteten på undervisning och forskning i fakultetens ämnen.

 

Jag har intervjuat medieforskaren Åsa Kroon Lundell. Eller var det ett samtal vi förde? Det var inte så strikt uppdelat i frågor och svar. Men vad är skillnaden?

En regelrätt intervju kräver förstås förberedelser i form av inläsning, en sorts vinkel och ett antal frågor. I det här fallet läsning av några av Åsas forskningsartiklar och personspaning på Internet och i klipparkiv. Men alldeles oavsett om vi kallar vår kommunikationsakt samtal eller intervju, är vi införstådda med att den ligger till grund för en text för publicering. En frånvarande men ändå närvarande tredje part påverkade hela situationen – ni, kära läsare. En gäckande mental skuggbild i journalistyrket.

Vi vet också att jag kommer att använda mig av ett antal hantverksregler och konventionella grepp för att skapa en skriven text av vår intervju – eller vårt samtal. Liksom att min avsikt inte är att likt Janne Josefsson slå medial knockout på henne. Tvärtom är jag lite ängsligt självmedveten som när man plötsligt i blixtbelysning ser sin egen ofullkomlighet. Hennes vetenskapliga forskning väcker respekt och kunskapshunger. Och lusten hos journalisten i mig att säga emot och diskutera.

Jag vill ge en bild av mötet med en dynamisk forskare och otraditionell akademiker. Ge en glimt av hennes forskning och samtidigt bjuda på intressant läsning inom tillgängligt utrymme. Utan otillbörliga förenklingar. Men klarar jag det?

Åsa Kroon Lundell vet nämligen mycket mer om intervjuer än jag, i kraft av sin vetenskapliga skolning och forskning. Där ingår fältstudier på SVT:s nyhetsflaggskepp Aktuellt tillsammans med forskarkollegan Mats Ekström, som hon samarbetat regelbundet med. För att inte tala om alla timmar av detaljstudier av utskrifter och inspelningar från den mediala verklighetens kommunikativa vimmel och yra.

– Man tror att man har en ungefärlig kunskap när man öppnar på locket till nyhetsprocessen. Men då dyker det upp en hel värld av olika ostuderade interaktioner som är helt centrala för slutresultatet. Man märker hur impregnerad den processen är av intervjun och intervjuliknande samtal. De är en interaktionell bas i hela det journalistiska förfarandet. Men intervjun har mest setts som ett sätt att samla in material till nyhetsreportage till exempel – men inte problematiserats så mycket utifrån det.

Den framtalade och bildsatta journalistiska tv-nyheten är således slutprodukten i en komplicerad process där många faktorer och aktörer påverkar i det fördolda. I förlängningen av den insikten borde vi vara mycket mer mediekritiska än idag. Med det är lättare sagt än gjort eftersom nyhetsflödet i tv presenteras så överväldigande självklart och strömlinjeformat. Utan några synliga intellektuella tvekljud.

– Det journalistiska hantverket tycks i mångt och mycket gå ut på att hitta de rätta uttalandena för att matcha vinkeln. Ibland bara med ett bra citat som man inte visste att man skulle få.

Åsa pekar på att det som är mest genomforskat internationellt är den mer renodlade politiska intervjun. En standardkomponent i tv-mediet där nyhetspresentatören intervjuar en politiker. Åsa och Mats går vidare och försöker kasta vetenskapligt ljus över de nya typer av intervjuer som upptäckts. Åsa har också forskat om vad som händer före och efter själva tv-intervjun då situationen upplevs som mer avspänd och konversationsvänlig.

De både forskarna har också beskrivit och analyserat förändringarna i sättet att presentera nyheterna från 1980-talet och framåt. Från allra första början lästes nyheterna upp som en monolog av en nyhetsuppläsare. Men gestaltningen har alltmer dialogiserats, personifierats och närmat sig en sorts medial bordskonversation som i nya Aktuellt. Personifieringens tydligaste exponent är nyhetsankaret – med ett plusvärde av stabilitet i själva begreppet i en värld i ständig förändring, På sistone har ankaret fått en värdig moatjé i rutan, ”the young, cocky and chatty expert of the world” med forskarnas ord. En roll som ofta axlas av en kollega. Journalister som intervjuar journalister tillhör i dag standardrepertoaren. Det är inte okontroversiellt och kan när det gäller politik ses som ett pågående maktskifte från politiken till journalistiken.

 

Språknära över tid

Åsa Kroon Lundell och Mats Ekströms forskningsperspektiv har blivit alltmer språknära över tid. De drev tidigare ett projekt som handlade om politiska samtal i den mediala offentligheten. De studerade hur politik i överförd bemärkelse samtalades fram.

– Vi har blivit mer och mer intresserade av samtal och interaktion. Någonstans är de grunden till det som sker i medierna. Där talas nyheterna fram i relation till en publik. Som är frånvarande och inte syns – men är närvarande när man tänker på hur man agerar i rutan, säger Åsa.

Hon tänker efter ett tag när hon får frågan om hennes forskning bjudit på några överraskningar.

– Nu skulle jag ha blivit bortklippt om det varit tv, säger hon med ett skratt. Akademiska experter står inte alltid högt i kurs i tv-mediet: de är inte tillräckligt ordeffektiva per tidsenhet i sina svar. Det framgår av hennes forskning.

Hon är coolt saklig och initialt lite dröjande när hon formulerar sina insikter om medievärlden. Men genusfrågorna ger en liten eldslåga i röstläget. Ordet problematisera är en favorit. Hon gillar iakttagarens roll men har aldrig reflekterat över att bli journalist.

 

Förenklad publiksyn

Åsa Kroon Lundell är lite förvånad över den förenklade publiksyn hon stött på vid intervjuer med reportrar och nyhetsankare med låga förväntningar på vad publiken förstår och kan tillgodogöra sig. Här finns det stora hotet mot en vettig politisk nyhetsjournalistik.

– Det finns en tendens att journalisterna förklarar sin brist på komplexitet och förenklingen med hänvisning till publiken. Banaliseringen är publikens fel. Det är oklart vad den inställningen bygger på. Inte publikstudier i varje fall utan mer på en allmän sanning som borde problematiseras. Man tror uppenbarligen a) att folk inte fattar någonting, b) inte har lust att höra någonting mer än en röst som säger A och en röst som säger B. Eller om man så vill: en röd och en blå röst. Och sedan är det klart.

– Ändå är det detta lättköpta journalistiska scenario som dominerar från morgonens nyhetsprogram till kvällens debattprogram. Det är inte fråga om dialoger utan man langar repliker mellan varannan.

– Svensk nyhetsjournalistik är på många sätt professionell och kompetent, men i alltför många avseenden visar man inte upp det. Den faller platt. Samma blankslitna repliker och frågor turneras: Vad innebär det här? Vad får det för konsekvenser? Vem har ansvaret? De går att använda överallt, ingen behöver sätta sig in i ämnet.

Åsa och kollegan Göran Eriksson har gjort en jämförande studie med brittiska nyhets- och aktualitetsprogram.

– Där agerar initierade nyhetsjournalister utifrån en expertkunskap om ämnet på ett annat sätt än i Sverige. Det blir tydligt att man inte utgår från samma låga nivå när man tänker sig vad publiken klarar av. Hos oss är det förstörande för journalistiken.

Hon vägrar att tro att hela skillnaden kan förklaras med tids- och resursbrist. 2009 tilldelades hon Örebro universitets demokratipris för bland annat sitt arbete med jämställdhet och genusfrågor. Hon har till exempel granskat hur kvinnor i olika sammanhang gestaltas i medier. Inte minst hur kvinnliga politiker i blåsväder skildras. Forskningen visar att de är värre ute än manliga politiker i liknande situationer.

– Kvinnliga politiker råkar ut för en dubbel paradox om de försöker ta strid och stå på sig och säga emot en skandallös vinkel.

Som den socialdemokratiska politikern Laila Freivalds som tvingades bort från en ministerpost två gånger av drevjournalistik. Vid det första tillfället hade hon köpt en hyreslägenhet omvandlad till bostadsrätt. I en konfrontation med medierna i sin trappuppgång slängde hon igen dörren till sin lägenhet och anklagade journalisterna för att göra intrång i hennes privatliv. Följden blev att hon beskrevs som galen och manhaftig.

– Är man tvärtom alltför vek och gråter. Då faller man på det. Hur en kvinna i offentligt blåsväder än beter sig så blir hon dödförklarad. Till skillnad från män.

Hon har erfarenhet av att somliga män blir oerhört provocerade av att en handling överhuvudtaget sätts in i ett genusperspektiv. Som om en handling talar för sig själv och att kontexten och aktörens sociala status och genus är irrelevanta. En milt sagt naiv åsikt.

Den 8 mars i år på den internationella kvinnodagen presenterade Åsa sin rapport ”Sminkad superhjältinna eller leende lagomföretagare? Företagarförebilder i pressen” beställd av Tillväxtverket.

Här ger hon både en genus- och historielektion. Det är drag i hennes framställning av stereotypernas spel kring begreppet kvinnliga entreprenörer. Ett elakartat spel som skapar en skenverklighet, snedvrider tänkandet och i slutändan skapar helt olika förutsättningar för män och kvinnor också när det gäller att starta och driva ett företag.

– Professionella kvinnor oavsett bransch får inte synas ha makt och inflytande på samma sätt som männen.

 

Självuppfyllande sanning

Det tjatas om att kvinnor måste våga starta företag. Inte när det gäller män. De förutsätts alltid vilja, kunna och våga. Som om det vore biologisk betingat.

– Blotta frågan ”vågar du” till en kvinna utgår från perspektivet att hon är räddhågsen och försiktig och inte vågar sig ut på banan. Det fungerar sedan som en självuppfyllande sanning som bara far runt.

Hon skärskådar begreppet entreprenör i ett historiskt perspektiv. Ordet myntades redan i mitten av 1700-talet.

– Då refererade det till en bonde som bedrev sin verksamhet under oförutsägbara förhållanden. Skulle sådden ge rika skördar eller skulle vädret ställa till det och göra så att familjen hamnade på bar backe? Entreprenören var en man som var kalkylerande och modig och orienterad mot en viss vinst.

– Säg entreprenör och vilken bild dyker upp i huvudet. Jo, det är ju en framgångsrik, tuff och hårdhudad man – som kör på.

Begreppet gjorde sedan comeback på 1800-talet och har bitit sig fast. Det är klichéartat manligt. Kvinnor är inte välkomna i det. Dessvärre gör medierna flitigt bruk av två stereotyper i gestaltningen av kvinnliga företagare: den sminkade superhjältinnan och den leende lagomföretagaren. Ingen av dom hotar bilden av mannen som den självklara företagaren.

Ett specialfall är ”pappas flicka” där en framgångsrik entreprenörs dotter smyger fram i pappans fotspår. Ett exotiskt undantag i en manlig värld och till och med internationellt gångbar. Åsa har upptäckt att ”pappas flicka” också är en stereotyp i Indien.

– Det är väl en universell kvinnlig stereotyp som klistrar sig fast som ett elakt tuggummi omöjligt få bort.

 

Stereotyper rotar sig

Det är alldeles klart att det är ytan som är viktig inte kvinnliga företagarnas kompetens och drive. Den manliga blicken ska ju ha sitt. Modellsköna företagare i 30-årsåldern har bildföreträde.

Stereotyperna ”en leende lagomkvinna” och ”snygg fotomodell” går att hitta på alla områden när kvinnor står i fokus. Medierna gillar ”den leende flickan” som tycks ingå i de kvinnliga stereotypernas djupstruktur. En leende ofarlig figur som trivialiserar och förminskar kvinnor och flickor. Och som smittar lätt.

– Det finns forskning som visar att stereotyper rotar sig. Vi köper dem lättare i bild än när vi ser dem representerade i text.

Tänk så förödande för en kvinnlig entreprenör om banken ser ”den leende flickan” i stället för den kompetenta företagaren med en intressant affärsidé som söker ett lån. Som kanske ställs inför ett helt frågebatteri: Kan du det här? Hur ska de här gå? Hur vågar du? Har du kunskap att göra det. Frågor av en typ en manlig entreprenör aldrig skulle få.

”Den leende flickan” är nog dessvärre oföränderlig och odödlig. Men det är inte medieverkligheten. Gammelmedierna famlar och fumlar i sina försök att koppla upp sig mot de nya så kallade sociala medierna. Givetvis har hon forskat på det också. Och över alltihop hänger det stora frågetecknet: Hur ska medieföretagen tjäna pengar?

– Det är skitsvårt att sia om medieutvecklingen. Vi befinner oss i en brytningstid. Just nu är jag är speciellt intresserad av hur medierna sammansmälter det gamla och det nya och orienterar sig mot flera olika publiker samtidigt på olika medieplattformar. Hur det påverkar hur de agerar i rutan. Risken finns att om man försöker orientera sig både mot soff- och cyberpubliken ”clashar” försöken. Men Vinterstudion i SVT är ett bra exempel på hur man lyckas smälta ihop Facebook, Twitter, webb-tv och vanlig tv.

Åsa Kroon Lundells analytiska begåvning, hårda arbete och enligt henne själv en lycklig slump har fört henne in på en akademisk bana där hon är i sitt esse. Hon har inte en traditionell akademisk bakgrund. Nyligen tillträdde hon en ny treårsperiod som dekan på 75 procent till namnet men 100 procent till gagnet.

– Jag gillar att kunna påverka frågor – som jag tycker – i vettig riktning. Min kompetens och röst tillför något viktigt i akademien i det här sammanhanget.

Universitetet är utsatt för ett ständigt förändringstryck så det finns ingen brist på saker att göra. Tiden räcker egentligen inte till för så mycket egen forskning som hon skulle vilja. Hon handleder också två doktorander. Det hindrar henne inte.

– Jag sitter inte och räknar mina timmar. Jag drivs av min nyfikenhet. Jag vill ställa nya frågor om medierna, och få fram nya svar. Det har satt sig under huden.

SÖK

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.

ÖSK-arkivet
Nyhetsbrev
Casino utan svensk licens
Norges Casino
casinopånett.eu
spela på utländskacasino.net
[2]

NYHETSBREV

Det senaste om Örebro. Direkt till din epost. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev.