Markus Klinton är en oförväget intellektuell och energisk 70-talist som gillar att driva företag men också att undervisa och forska länge och väl. Förra året doktorerade han i företagsekonomi, nu är han enhetschef på Externa relationer på Örebro universitet.
Jag växte upp vid Johannesdals gård längst ner vid Mälarens vatten i Vårberg. Sätter du topografin kan du gå från den gården till villaområdet, sen kommer radhusen och kedjehusen, så kommer tvåvåningshusen och sexvåningshusen. Slutligen kommer man till det som kallades ”Golanhöjderna” vid Skärholmens centrum med jättehöghus i miljonprogrammet. Så kan du se hela samhället i genomskärning. Då var det en mångkulturell smältdegel.
En snabbskiss av ett svenskt samhälle signerad nyblivne ekonomie doktorn Markus Klinton med en väl utvecklad förmåga att finna en analytisk tråd att klä i en välskuren och expressiv språkkostym. Också när det gäller uppväxten. Han är född i Uppsala. Familjen flyttade när han var två år gammal till Vallentuna utanför Stockholm. Så småningom bar det av till Vårberg. Pappa Per var egenföretagare och mamma Johanna lyckades göra karriär i den mansdominerade byggbranschen trots huvudansvaret för tre barn.
Markus började på Skärholmens gymnasium 1990.
– Hur kunde du göra det? frågar folk i dag. Det var en sjövild blandning av greker, jugoslaver, sydamerikaner… Alla möjliga bakgrunder man kan tänka sig samlades på den här skolan. Men majoriteten var svenskar. Jag såg det aldrig som ett problem. Reflekterade inte över det förrän senare.
Som alla ungdomar letade Markus efter en identitet.
– Jag trodde att jag skulle bli företagsledare och fick mycket inspiration från farsan Men jag har alltid sökt, funderat och skrivit mycket i hela mitt liv. För mig själv. Publicerar aldrig. Och man tror att man är som alla andra. Så märker man efter ett tag att man är annorlunda.
Han fann upptäckten aningen jobbig. Och kanske lätt komisk i efterhand eftersom han skrattar till
– Det gäller att hitta likar man kan prata med. Som tänker på ungefär samma saker. Och sen fick man väldigt mycket intellektuellt bränsle för sökandet när man pluggade på universitetet. Nationalekonomi, statskunskap, ekonomisk historia. De där breda samhällsvetenskapliga ämnena som beskriver det samhälle som varit, det som är och det som komma skall. Och då får jag alla de där funderingarna. Man blir kompis liksom med de här människorna som också funderat och skrivit genom historien. Allt från Aristoteles och framåt. Så får man förebilder som varit döda i flera hundra år. Ja, tusen år till och med.
Samtidigt går en borgerlig företagarådra i dagen hos Markus. Ett arv på farssidan medan den intellektuella och akademiska kommer från moderns sida. Hans karriär är en balansakt att få till ett samarbetsavtal mellan de båda sidorna. Det har resulterat i perioder av arbete både utanför och på universitetet. Till bilden hör hans energi och arbetsglädje. Han jobbade redan under grundskolan på Ica-affärer. Faderns kontaktnät kom väl till pass.
Efter studenten ställdes han inför valet att jobba på Ica och läsa filosofi på halvtid i Stockholm eller att börja på civilekonomprogrammet vid dåvarande Högskolan i Örebro. Det blev Örebro. Han verkar lite häpen över att han fortfarande är kvar. Efter en väl genomförd grundutbildning längtade han ut i praktiken. Alla hans studiekamrater hade lämnat studierna. Han landade ett projektjobb på Länsstyrelsen. Där jobbade han med företagsanalyser och rekommendationer. På jobbmenyn stod EU-bidrag, regionalstöd, företagsutveckling och arbetstillfällen. Sedan rekryterades han som vd för Svea Tandvård AB.
– Det här var mitt under IT-eran. Vi satt i NetCity och var ett företag man kunde ta på. Inte ett sexigt, häftigt IT-företag som flera av de andra student- eller universitetskopplade företagen.
Affärsidén var att få tandläkarna att börja arbeta i en kedja ägd av ett privat aktiebolag. En möjlighet som öppnats efter avregleringen av tandvårdsmarknaden.
– Vi byggde upp fem kliniker och ett labb och en omsättning på 20-25 miljoner inom loppet av ett och ett halvt till två år. Men det var uppförsbacke att få både tandläkare och patienter att testa den här formen. Man var van att gå till Folktandvården, Landstinget, eller till en privattandläkare man hade en relation till. Man var inte van att en relation till ett privat tandvårdsföretag.
Delägarna beslutade sig för att avveckla. Markus konstaterar att Svea Tandvård var lite för tidigt ute. Nu funkar företagets affärsidé inom tandvården.
En tanke och en känsla som funnit där hela tiden letade sig upp till ytan.
– Fan, då kände jag att nu är det dags att doktorera. Det var det jag ville.
Under hans grundutbildning var man tvungen att vara inskriven på ett annat svensk universitet för att kunna forska. Lärosätet var nämligen en högskola utan forskarutbildning. Men i och med att Högskolan i Örebro blev Örebro universitet (Oru) 1999 kunde man utlysa forskarutbildningstjänster. 2002 gick de första doktorandtjänsterna i företagsekonomi ut.
Samtidigt som han jobbade med nedmonteringen av Svea Tandvård fick han möjlighet att undervisa i företagsekonomi.
– Det var fantastiskt roligt. Jag var 29 och hade jobbat i fem år. Jag var nära studenterna i ålder och kom med färska erfarenheter från att ha jobbat som chef. Och rent praktiskt med företagsekonomi och organisering. Många av studenterna uppskattade min undervisning. Och jag själv uppskattade att undervisa.
Efter något år startade Oru forskarskolan Demokratins villkor med sjutton doktorandtjänster. Det var väldigt inne i universitetsvärlden med forskarskolor då. Staten sköt till pengar. Här skulle historiker, sociologer, pedagoger, statsvetare och media- och kommunikationsvetare skapa och bygga nytt vetande med bäring på demokratin. Till varje huvudämne knöts en professor.
– Det är klart att de ska ha en ekonom till det där, tänkte jag. Så jag skrev ihop en ansökan som handlade om arbetslivet och tillfälliga anställningar, och hur det kan hänga ihop med demokrati och allas lika värde och möjligheter.
Markus blev kallad till en professorsintervju – och befunnen ha den rätta tyngden.
– De tyckte kanske att det var spännande med en företagsekonom som var lite politiskt intresserad.
Valet av Markus Klinton var rätt. Beviset ligger på bordet bredvid oss, nämligen hans avhandling i företagsekonomi. ”Det rationella och det normala – om lönearbetets logik, praktik och etik.” Han disputerade på den förra hösten. Under den period han arbetat med avhandlingen har han typiskt nog också hunnit med en utflykt som operativ chef för utbildningsföretaget Telecoaching.
Hans avhandling är grundlärd och vittnar om hur komplicerad och bred den moderna vetenskapen företagsekonomi är. Den hör hemma i en ämnesinriktning som sysslar med organisationsteori.
En av hans huvudfrågor lyder: ”Hur har något så självklart som barnalstring utvecklats till en spännings- och konfliktfylld tid i arbetslivet?”
Mötet mellan den avvikande gravida arbetstagaren och det normala arbetslivets förväntningar går som en röd tråd genom hans mångfacetterade framställning. Ett motsägelsefullt möte fyllt av paradoxer, hemligheter, och kvinnlig skuld och skam. När ska till exempel en arbetande eller arbetssökande kvinna avslöja sin graviditet? Är det rent av rationellt att ljuga om det ibland?
– Jag har grottat ner mig och försökt förstå det här vardagliga teoretiskt för att vi inte ska kunna avfärda det som bara banalt och vardag. Rationaliteten är extremt utstuderad kring människors funktionalitet.
Markus Klinton visor att kvinnor i fertil ålder alltid drabbas av denna projicering av en barnafödandets konflikt med arbetslivet. Ur en managementsynvinkel är detta rationellt. Den fertila kvinnan bär i sin gestalt en potential att störa den normala rytmen på arbetsmarknaden och skapar därigenom osäkerhet kring sin förmåga att delta fullt ut i det fria lönearbetet. Oavsett om hon är gravid eller inte.
Hon befinner sig i en rationellt gillrad kvinnofälla inlåst i en form av moment 22. En indirekt diskriminering som DO och lagstiftningen inte kommer åt. De barnafödande kvinnorna betalar också ett pris på sikt. Med en lägre pension.
– Om vi följer upp hur min generation, till exempel, 70-talisterna har fördelat sin frånvaro i form av föräldraledighet, vård av sjuka barn, deltidsjobb under småbarnsåren och så vidare är det enormt övervägande att det är kvinnorna som är borta från jobbet för det som har med graviditeten och barnafödandet att göra.
Den snedfördelningen fortplantar sig i karriärmöjligheterna, löneutvecklingen och slutligen i pensionen. Kvinnorna subventionerar med sin reproduktionskraft barnalstringen. Som förvånande nog är ett privatekonomiskt projekt trots att samhället är beroende av att arbetskraften reproduceras. Den är ju en råvara på lönearbetsmarknaden. Könsrollsmönstren dröjer sig uppenbarligen ännu kvar i det gamla industrisamhällets form och speglar dess uppdelning av en manlig produktionssfär och en kvinnlig reproduktionssfär. Trots att vi lever i ett globaliserat och postindustriellt samhälle. Medan den sociala lagstiftningen och socialförsäkringarna är könsneutrala och förutsätter en fullt utvecklad jämställdhet. Den grundläggande snedfördelningen syns inte där.
– Om det är så värdefullt för samhället att barn föds borde ju kvinnor egentligen få mer betalt.
Bestjäl pensionssystemet rent av barnafödande kvinnor på en del av deras pension? Är det kanske dags att marknadsutsätta barnalstringen och se till att kvinnorna får betalt för barnfödandet och reproduktionen av arbetskraft. Den insatsen måste i så fall ges ett ekonomiskt värde som kan växlas in i reda pensionspengar. Eljest kommer som Markus visar barnafödande arbetstagare att inkassera en orättfärdigt låg pension i den tredje åldern. Politiskt sett verkar frågan död. Trots att de flesta kvinnor föder barn. Om något är det en basal jämställdhetsfråga.
”Det rationella och det normala – om lönearbetets logik, praktik och etik” bjuder på en rik vetenskaplig framställning. Vetenskap när den är bäst och mest spännande. Den problematiserar vardagen och visar att det som vi så lätt tar som självklart, nästan naturgivet – som lönearbete och samhällets och näringslivet hantering av barnalstrande – är livsavgörande sociala konstruktioner. Liksom rationalitet och normalitet.
– Jag har inte tänkt färdigt, säger han plötsligt när vi är inne på hur den barnafödande arbetstagaren ska förhålla sig i en platsintervju.
Markus Klinton gör att man plötsligt får syn på samhället och dess levande dynamik. Han vill forska om det som stör. Det har han lyckats med.
